En hårresande historia

Jag har alltid försökt ha en ganska avslappnad inställning till mitt hår. Ni vet säkert hur det är. Den som är blond vill vara mörk, den som är lockig vill ha rakt hår – och naturligtvis tvärtom. Själv har jag sedan många, många år gett upp och förlikat mig med tanken på att jag bara kan ha två olika frisyrer. Antingen väldigt mycket hår eller inget hår alls.

Efter det hårspraysdoftande 80-talet som jag lyckligtvis bara upplevde lite sådär på avstånd upptäckte jag hårgelén någonstans i mitten av 90-talet. Något som innebar att jag kunde få något så när ordning på det något bångstyriga barr som utgjorde mitt hår. Stärkt av det faktum att jag för första gången sedan barndomens blonda lockar dessutom plötsligt fick komplimanger för min frisyr lät jag den hårgelé jag var värd fortsätta umgås med mitt hår.

I början av det nya millennium som inte längre är så nytt började en tanke gnaga i bakhuvudet på mig. Det bakhuvud som fortfarande är den enda plats där jag har lockar kvar. Tanken som gnagde sa mig att det måste vara bättre att vinna höjdhoppstävlingar utan hår än att komma tvåa i dem med håret kvar.

Eftersom jag inte alltid varit den snabbtänktaste i klassen så dröjde det dock ett par år innan jag tog steget. Vid EM i München för ganska på dagen tio år sedan lät jag min rumskamrat – eller snarare stugkamrat eller hyttkamrat eller vad vi nu bodde i – Jimisola gå lös med en trimmer. Det blev lite kortare än jag räknat med men jag var redo för EM-final. Hellre skallig och guld än hårig och silver.

Det blev det sämsta av två världar: Skallig och silver.

Sen hade jag ett mellanår när jag lät en till frisör studerande klubbkompis gå lös med lite färg i håret på mig. Något som ledde till att jag var i det närmaste rödhårig en period. Så när det blev vinter och inomhus 2004 åkte trimmern fram igen. Och eftersom det blev en bra vinter blev det en grej att raka bort håret. En grej bland många andra grejer för att få tur och hoppa högt. Och grejer som man själv kan påverka är bra grejer.

Alltså fortsatte jag.

Sen slutade jag. Både med att hoppa höjd och att raka bort håret. Det hår som en gång varit blont, som sen övergått till att bli allt mörkare ju äldre jag blev och som nu plötsligt behagade få gråa strån här och var.

Det sägs ju dock att grått hår är ärftligt. Att man får det av sina barn, så det kanske inte var så konstigt.

Men nu när det vankas höjdhoppande, om än i veteranform, igen så har det de senaste veckorna börjat gnaga där bak bland lockarna i nacken igen. Hårfästet har krupit uppåt och de gråa stråna har långsamt blivit fler, men gnagde gjorde det lika fullt.

Så igår förmiddag drog jag fram den ur sina gömmor igen, ställde mig på knä framför badkaret och började ett mödosamt arbete och snart kändes allt som det gjorde förr igen. Nu är det bara att hoppas att det växer ut tillbaka, så som det alltid gjort förut. För i slutändan ska jag nog ändå vara tacksam så länge som jag själv kan välja om jag vill ha hår på huvudet eller ej...