Den svenska avundsjukan

När jag var tio år gammal spelades fotbolls-VM i Mexico och även om jag höll på både Danmark och Brasilien, inte nödvändigtvis i just den ordningen, så var det ändå den fantastiske Diego Armando Maradona som blev det bestående intrycket. Han spelade, så långt det nu är möjligt i en lagsport, hem guldet på egen hand, i dubbel bemärkelse, till sitt Argentina och var alla småkillars store fotbollshjälte.

Fyra år senare spelades VM i Italien och ett skadedrabbat Argentina, fortfarande med samme genialiske Maradona vid rodret, lyckades med hjälp av straffsparkar och snålspel krångla sig fram till en ny VM-final. Precis som fyra år tidigare mot Västtyskland. Den stora skillnaden låg i att jag inte längre höll på Argentina i finalen för kanske både första och sista gången i mitt liv var jag tysk supporter för en kväll.

På sätt och vis var jag på väg in i samma fälla under sommarens fotbolls-EM. När Spanien lyckades bli europamästare för fyra år sedan var det slutet på en lång och smärtsam resa för spanjorerna som gjort det till en konstart att misslyckas i alla mästerskap som tänkas kunde. Men en förlösande straffläggning mot Italien i kvartsfinalen fick dem att ta sig hela vägen till final. En final där de föga överraskande ställdes mot Tyskland men betydligt mer överraskande sett till historien lyckades vinna.

För två år sedan vann de VM av bara farten och sen började det långsamt knorras i de svenska tv-sofforna. Det började lite smått i vintras med att man inte längre tyckte det var kul att FC Barcelona verkade springa hem allt som springas hem kunde. Skadeglädjen var stor på många håll när Chelsea lyckades manövrera ut dem i Champions League-semifinalen och när det kungliga laget från Madrid vann spanska ligan.

Sen började EM och ett Spanien som spelade precis samma fotboll nu som för både två och fyra år sedan ansågs plötsligt tråkiga. Att det allt som oftast krävs två för att dansa var det inte tal om. Att motståndarlagen ställde upp elva man i brist på att få ha fler på plan samtidigt på två linjer i eget straffområde och väntade på ett spanskt misstag ansågs roligare än att spanjorerna passade, passade, passade och passade lite till mellan varandra i väntan på en lucka i köttmuren.

Men tråkigheten låg nog knappast i det faktum att Spanien hade så mycket mer boll än motståndarna eller att det med alla möjliga medel försökte passa ihjäl sig. I första halvleken mot Irland slog till exempel Xavi och Iniesta fler passningar än vad hela motståndarlaget mäktade med. Tråkigheten kom sig förmodligen snarare av att allt för många tyckte att det räckte nu. Inte skulle väl Spanien gå och vinna en gång till. Ty man skall icke förhäva sig. Inga träd får växa till himmelen. Men det var inte den spanska överlägsenheten som var problemet. Det var det svenska avundsjukan.

För hur man än vrider och vänder på sig är det roligare att vinna än att förlora och det är roligare att ha bollen än att jaga efter den och var det några som hade ett roligt fotbolls-EM så var det Spanien.

Och det var de verkligen värda.