Till hösten byttes glädjen till sorg

De la även in ett Ica-ägg – och fick en Ica-kyckling. Ägget var alltså befruktat.

Riktigt hur det började minns jag inte längre men någon gång som barn fick jag ett gäng kycklingar av grannen. Han hade dvärghöns som både var vackra att se på och la små, fina ägg. Som så ofta med barn fick föräldrarna rycka in och se till att vi fick en liten hönsgård och ett hönshus som gav nog skydd åt hönsen på vintern.

Efter ett år hade de växt till sig och var redo att själva få kycklingar. Tyckte jag, i alla fall. Vid det laget stod jag för hela hönsruljansen så när jag lät dem lägga sig på ägg var det ingen som visste det. När kycklingarna sedan kom var det bara för mina föräldrar att gilla läget.

De var ju sanslöst gulliga och jag kunde sitta långa stunder och bara titta på när de for runt kring sin mor som för mig blev sinnebilden av hönsmamma.

Men till hösten byttes glädjen till sorg. De sju små gulliga kycklingarna växte upp och blev sex tuppkycklingar och en liten höna. Och en dag slog hormonerna till och tuppkycklingarna gick tillsammans på den lilla hönan som nära nog strök med innan jag upptäckte vad som hände.

Gråtande med den tilltygade hönan i famnen hämtade jag min far som i sin tur hämtade yxan. Några minuter senare var gården full av flaxande huvudlösa tuppar.

Jag lät aldrig mer en höna lägga sig på ägg efter det.