Putte i parken ska få en chans

Jag kan nog kalla mig motsatsen till festivalräv och min enda upplevelse av den här typen av tillställning är när jag av misstag hamnade på Hultsfred 2002.

Det var ingen otrevlig erfarenhet rakt igenom, men jag minns den heller inte som omåttligt kul. Jag kommer ihåg att jag satt mycket på ett lerigt liggunderlag, att en festivalbesökare var utklädd till en ko och att jag tyckte det var sjukt läskigt på konserten med Chemical Brothers. (Musiken och alla människor som dansade som i trans påminde lite om en mardröm)

Eftersom jag vet att det vore högst osmart och på gränsen till socialt självmord om jag avslöjade att jag äger cirka tre cd-skivor och att de är ”När vi gräver guld i USA”, ”Gyllene Tider” och ”Absolut dance 5” tänker jag inte berätta det.

Jag ska också undanhålla att jag ännu inte har skapat en enda spellista på Spotify och att jag fram tills förra veckan har haft gratisversionen.

Men som ni vet, är inte jag den som är den. Det här med musik är det ändå rätt många som pratar om och till och med lever för, har jag hört.

I kväll är det därför jag som skapar min första spellista och inom kort sitter ett festivalarmband även runt min handled.