På väg mot nollpunkten

I kväll ska jag se Richard Hoberts film Tre Solar, ni vet den där gången då han lyckades få relativt respekterade skådisar att ta på sig episkt fula peruker och filma ett lajv. Den som sågades av en enig kritikerkår, som Nöjesguiden kallade för ”Hoberts överlägset mest fasansfulla skapelse hittills”. Expressen beskrev den som en ”steril rundtur i dödsskuggans dal”. Svenska Dagbladet hittade i alla fall något positivt: ”Mikael Persbrandts risiga häxfrissa gör ändå filmen värd att se, i något slags gyckelsyfte.”

Det är den jag ska se.

För Tre Solar har sedan den kommit ut 2004 blivit någon form av standard för precis hur dålig en film kan vara. När något inte är bra kan en recensent slänga in en referens till Tre Solar och då förstår alla. Jag med, trots att jag inte har sett den. Bara trailern. Hittills.

I kväll kastar jag mig dödsföraktande in i en gillestuga på Skoghall. Jag är inställd på att lida. Jag är inställd på att kvida. Jag utesluter inte att det blir det sista jag gör.

I så fall får ni ha det bra. I annat fall hörs vi en annan dag.