Min korta golfkarriär

För så där tjugofem år sedan poppade det upp golfbanor som sorkar på en green runt om i Sverige. Där jag bodde fanns det i början av 90-talet inte mindre än fyra golfbanor inom högst en mils räckhåll. Alla de fyrtio- och femtiotalister som suktat efter en sport som inte frestar på knän eller kräver kondition hade funnit Sin Grej. Alla verkade spela golf.

Och vi barn och ungdomar, vi fick hänga på. Många blev snabbt väldigt duktiga. Avkommorna visade sig vara betydligt vassare på banan än sina föräldrar, vilket man kan tänka bådade gott för framtiden. Men golfen, som kräver precision, timing och psyke, plockade fram egenskaper som tonårsföräldrarna aldrig förut sett maken till.

Min barndomskompis M, som varit det mest lydiga barn man kan tänka sig, en väluppfostrad grabb med ett lugnt och sävligt sätt, slog av sin klubba mot ett träd mitt framför ögonen på sina (inte längre så) stolta föräldrar. Han svor, skrek och gick kort sagt inte att känna igen.

Men han kom tillbaka, lyckades tygla sitt humör och vad jag vet spelar han än när andan faller på.

Det gör dock inte jag. Inte sedan sinnet rann över under en runda efter att jag bärgat det gröna kortet. Jag förklarade i inte så väl formulerade ordalag att jag aldrig mer ville mata det satans vattenhålet med bollar. Därmed gjorde jag sorti och har aldrig återvänt till banan.

Och numera har flera av golfklubbarna lagt ner. Så kan det gå.