Liten kommentar på ett stort hopp

Det är alltså svårt för mig att förstå människor som Felix Baumgartner, alias dödshopparen från Österrike. Jag säger svårt, men för mig som är hypokondrisk, lätt klaustrofobisk och något höjdrädd menar jag förstås: rent obegripligt.

Jag menar, att sätta sig i en ballongstyrd kapsel – EN KAPSEL – och segla upp i himlen på det där viset och sedan ens våga öppna dörren när väl är där uppe. Att dessutom strunta i att värmen i hjälmen är i olag och tänka: ”Äh, jag hoppar ändå.” Och att sedan hoppa.

Jag vet inte om det finns någon högre vetenskaplig lärdom att dra av det här projektet. Jag vet bara att om jag hade varit Felix Baumgartners fru så skulle jag ha varit förbannad ända sedan han först började förbereda sig för det här hoppet. Jag skulle ha varit förbannad ända tills han landat på marken. Då skulle jag 1. Blivit en smula lättad. 2. Gett honom en örfil. 3. Gjort mig rik på mina memoarer som jag skulle ha kallat ”100 anledningar till varför jag ångrar att jag gifte mig med Felix Baumgartner” Kapitel ett: ”Han är knäpp.” Kapitel två: ”Det finns inga livförsäkringar som täcker hopp från 39 000 meters höjd.” Och. Så. Vidare. Jag är dessutom väldigt spänd på att se hur han tänker toppa det här. Att hoppa från ett sketet flygplan efter det här måste ju kännas rätt så beige, menar jag.