Kylan lindrades när tranorna flög söderut

Trodde jag.

Halvvägs hade kylan redan gjort att mina frusna händer stelnat på styret. Jag insåg att handskarna var för tunna och även bena och kroppen i övrigt började stelna i för tunna kläder.

Färden gick vidare för nu hade jag inget val för händerna gick inte att röra från styret. Solen började sin tröga morgonstart och jag hoppades få lite lindring.

Framme vid stugan hade jag svårt att röra fingrarna och kroppen. Hade någon sett mig gick jag av moppen som Frankensteins monster. Jag försökte få igång blodcirkulationen genom att göra åkarbrasa. En metod hästkuskar använde förr i tiden när de stelnat till i kylan.

Värmen började komma tillbaka i kroppen och några timmar senare var allt som vanligt. Nästan vill säga.

Borta över skogen hörde jag tranornas skrik på väg söderut och till värmen. Jag tittade men såg inget. Ljudet ökade och ökade och plötsligt såg jag dem. Inte några, inte tio eller tjugo utan en stor flock som blev som ett enda stort myller.

Tranorna verkade samla sig i mängd jag aldrig skådat tidigare. Jag vill inte överdriva och säga att de förmörkade himlen. I stället var det en av de finaste upplevelser av fåglar det här året.

Tranorna sa adjö för att återvända någon gång i vår.

Jag hade blivit riktigt varm inombords.