Kampen långt ifrån över

Som vanligt var kommentarerna under artikeln på nätet hårresande, människor som häver ur sig åsikter och argument som får undertecknad att allvarligt fundera över deras intelligens. Där fanns de positiva också, såklart, de påhejande, stöttande och likatänkande. Men dessa tenderar att drunkna i näthat. Och okunskap.

I vanlig ordning kommer många gånger argumentet, från både kvinnor och män, att man aldrig skulle kalla sig feminist eftersom man som feminist enbart riktar sig till kvinnor och inte alls arbetar för ett jämställt samhälle.

”Det hörs ju på namnet.”

Snacka om att förenkla det för sig själv. Snacka om att undvika ett personligt ansvar för att ta reda på fakta innan man förkastar och förlöjligar en hel rörelse.

Personligen gillar jag inte humanism, det hörs ju på namnet. För att inte tala om kampen för mänskliga rättigheter.

Och så vidare.

Själv är jag född på 80-talet och har under hela mitt liv levt under de förutsättningar som många starka och envisa kvinnor och män kämpat för. Jag får rösta och göra karriär utan att bli kritiserad. Jag kan till och med välja bort familjelivet, även om det visserligen ifrågasätts av somliga, men jag blir i varje fall inte konstaterad hysterisk och satt på medicin för mina livsval.

Jag skulle aldrig i hela mitt liv förringa det viktiga arbete som utförts, eller det viktiga arbete som återstår. Ojämlikheten mellan kvinnor och män, invandrare och svenskar, fattiga och rika måste självfallet fortsätta bekämpas – varje dag.

Kampen är långt ifrån över.