Barndomsminnena tänker jag vårda

Jag plockade upp den, kände på den grova, ljusa pälsen, petade på det glatta men ändå torra brosket och häpnade över hur tung klöven var. Min barndoms älgjakter har något magiskt över sig. Det var annorlunda, spännande och alltid mörkt eftersom vi barn mötte jägarna först när de kom hem.

Då, nere i nordvästra Skåne, var markerna pyttesmå och jaktlagen inte mycket större. Ofta hade vi ett vuxet djur och en kalv – inte mer. Och det var alls inte säkert att vi fällde något djur alls. Få av deltagarna hade jakt som intresse. Det var bara något som skulle göras, precis som att höet skulle bärgas eller svinen slaktas. Männen, för det var bara män, bylsade på sig långkalsonger och varma tröjor och drog overallen över. I gryningen åt de smörgåsar och drack kaffegök innan de letade upp sina pass och kanske höll sig vakna.

Nu, ett kvartssekel senare, ertappar jag mig med att romantisera den älgjakten när jag ställer den mot de militäriskt organiserade komradio- och GPS-försedda lag som i dag drar ut till sina minutiöst planlagda pass. Jag ser inte en älgjakt, jag ser en älgslakt.

Men med lite eftertanke inser jag att den tidens småpackade och ganska ovana skyttar inte var några bra jägare, att de till och med var ganska dåliga jägare. Det är inget jag önskar att vi får tillbaka.

Men barndomsminnena tänker jag behålla, och vårda.