Att kunna pissa bakom husknuten

Att stå vid rödljusen i korsningen Karl IX gata/ Våxnäsgatan i rusningstid och vänta, vänta, vänta är inget annat än en pina. De relativt få gånger jag åker till residensstaden för att handla är det planering som gäller för att allt ska gå så smidigt och snabbt som möjligt.

Sen bär det hem till lugnet i Hagfors.

Där är jag ostörd trots att jag bor nästan mitt i stan. Vill jag kan jag pissa bakom husknuten utan att nån behöver ”ha ont i magen” av det. Och bilköer, rödljus, parkeringsavgifter och trängsel existerar inte. Saken blir inte sämre av att det här finns en ett stort utbud av affärer där det är ovanligt att man tvingas vänta i kassakön mer än ett par, tre minuter och att det i anslutning till centrum breder ut sig stora skogsområden med fina promenadstigar. Därutöver har vi förstås ett fint badhus, bibliotek och en massa annat som gör tillvaron trevligare.

Med detta vill jag säga att livet i stålstaden är riktigt bra även om det händer att också jag gnäller. Då handlar det om gator i bostadsområdena som är i dåligt skick, den kärva arbetsmarknaden, utflyttningen och avsaknaden av en riktig bio med popcornkiosk.

Det sistnämnda är förstås inget stort bekymmer.

Gnager det i filmtarmen kan jag stå ut med rödljus, trängsel och parkeringsavgifter.

Då åker jag till Karlstad.