Dags för olivskörd i det vilda Mani

Vi kör söderut förbi Kardamyli, ner till Stoupa där hav och berg möts i en brutal skönhet. Här finns levande landsbygd med fiskelägen och befolkade bergsbyar.

”Det vilda Mani” har många förklaringar. Det finns en vild rikedom i floran i de här trakterna, som räknas till de artrikaste i Europa. Vår första resa hit i början av april, gick över bergen till Githio och sedan västerut i riktning mot Kardamyli. Färden gick långsamt mellan blommande fält och dikeskanter.

Våren var kall i år. Många sa att detta var första gången på tjugofem år som det varit riktig vår i Grekland. Vanligtvis slår det om från vinter till sommar och hoppar över det som vi kallar vår. När vi kom fram till byn Dimitrios hade vi med oss intryck av ett landskap med tornhus som var annorlunda än allt vi hittills sett i Grekland.

Det vilda Mani är också känt för sina fejder mellan familjer och byar. När det pågick som värst gällde regeln att barn, kvinnor och präster skulle sparas. En svensk präst stod nog lika högt i kurs som en hund. Något bättre i dag.

På den slingriga vägen från byn Agios Dimitrios upp till den ännu mindre byn Platsa möter vi flera traktorer med släp fyllda med oliver i säckar, på väg till presseriet där oljan ska utvinnas. Stora olivlundar omger oss på båda sidor om vägen. Stengärdsgårdar omgärdar olivträden.

Här i Mani på södra Peloponessos har inte något laga skifte genomförts och här äger man en jordlott här och där med några olivträd på varje, som ett stort lapptäcke med ett oräkneligt antal murar och grindar för att skydda sina träd från griniga grannar. I december ska oliverna skördas och träden ansas. Överallt surrar bensindrivna tolvvoltsaggregat som ger kraft åt de elektriska olivkrattorna som piskar ner frukterna i stora nät.

Efter en dag med olivkrattan hängde mina armar som bly. Jag hittade oliver i varenda ficka och hade jag inte haft skyddsglasögon hade jag varit blind av olivprojektiler som hela dagen farit kring huvudet. Kicki stod vid rensmaskinen och skilde blad och kvistar från frukter som fyllde jutesäcken med det gröna guldet.

Inför älgjakten i Värmland återvänder familjen till hemskogen för att röja jaktpassen och hålla slaktboden i gott skick. På Mani återvänder också släktingarna i december för att rensa marken under olivträden så att de stora näten kan läggas ut.

Träden ska beskäras och riset ska brännas. Oliverna ska skördas och transporteras till kvarnen. Oljan ska tas om hand och fördelas inom familjen. De senaste åren har många haft råd att anställa arbetare under skördetiden. I år är ekonomin sämre och man gör mer av arbetet själv.

Alla hjälps åt medan dagsljuset varar. När mörkret lägger sig fortsätter arbetet i olivpresseriet tills framåt midnatt. I hemmen blir det trångt kring matbordet. Det är många som återvänt till byn från städerna, och alla har mycket att berätta om vad som hänt sedan sist.

Vandringen upp till byn Platsa går längs en kalderim, en gammal stenlagd åsnestig. När romarriket inte längre kunde upprätthålla lag och ordning, tog pirater över herraväldet till havs och byar vid kusterna brändes och skövlades.

Alltså tvingades många att bosätta sig en bit upp i bergen och både hus och hela byar byggdes som små fästningar för att skydda sig mot fiender. Från små hamnar transporterade åsnor fisk och annan last upp till byarna. Åsnorna var säkra på att finna vägar och de slingriga åsnestigarna stensattes för att stå emot regn och jorderosion.

Längs en sådan kalderim vandrade vi uppåt, tills vi nådde byn med det lilla torget, kyrkan och caféet som har stängt mellan klockan ett och fem. Här uppe är det tyst. De enda ljud som hörs är en motorsåg som kapar grova grenar på något olivträd. Nedanför oss steg rökpelare lite varstans från risbränning i olivskogarna.

Olivoljan från Mani är mycket god. På tavernan inleds ofta måltiden med rostat bröd, några droppar nypressad olivolja och lite salt. Tillsammans med en liten ouzo blir det som en hel smaklig middag. Och det är bara början på en god måltid.

Italien köper stora mängder olivolja från Grekland. Där tappas den på flaskor och exporteras norrut i Europa som exklusiv italiensk olivolja. Grekerna har inte bara olivolja som en fantastisk exportprodukt. Här finns apelsiner, tomater och viner som överträffar det mesta.

Men man producerar för husbehov och säljer på bymarknaden, som om det fanns en misstänksamhet mot att skicka iväg sina fina produkter till någon man inte känner. Och blotta tanken på att slå sig ihop med grannarna och bilda större produktiva enheter är omöjligt på många håll. Vem skulle i så fall organisera projektet?

Systembolaget i Sverige skulle gärna köpa in grekiska viner om det fanns i större kvantiteter. Nemea och Boutari går på export men många fler skulle kunna följa efter om viljan och samarbetet fanns.

Bergskedjan Taygetos sträcker sig från Sparta ner till södra Mani. Eliastoppen lyser snöklädd på 2480 meters höjd. Bergen är fulla av grottor och tunnlar som har använts som bostäder och förråd sedan århundraden. Mani har varit och är en fristad för den som behöver en paus från storstadens avgaser och oljud. Här odlas både oliver och stillhet och här doftar röken från olivlundarna som god rökelse i naturens levande kyrka.