Fredag, 21 juli - vecka 29
Hela livet

Vill jobba för människors frihet

Från Syrien till Forshaga

Iman Albesh flydde med sin dotter på armen från ett krigshärjat Syrien till Forshaga. På rekordtid har hon bemästrat det svenska språket och använt det för att hjälpa andra.

Men bakom sig har hon en historia som för alltid kommer att prägla henne.

Artikeln fortsätter efter annonsen

En augustimorgon för fem år sedan upptäckte Imans pappa en femkilosbomb under familjens bil. Två dagar senare skulle en riskfylld resa mot Sverige börja för henne och hennes familj.


– Min pappa jobbade först som chef för alla grundskolor i Aleppo. Senare kom han med i riksdagen och blev en ganska känd politiker, precis som min farfar. Det här hände för att min pappa inte ville delta i kriget, han ville inte mörda oskyldiga människor, säger Iman Albesh.

Innan livet vändes upp och ner för familjen Albesh levde de ett gott liv i ett mindre bostadsområde strax utanför Aleppo.

– Allt kom så plötsligt. Vi visste ju inte att det skulle bli krig eller att vi skulle behöva fly. Jag skulle precis börja sista året på gymnasiet, min bror skulle vidare till universitetet och mina syskon skulle till skolan som vanligt.

Familjen lämnade alla sina tillhörigheter när de flydde mot I‘zāz, en gränsstad till Turkiet. Pappans position gjorde att de fick komma in i landet.

– Det var svårt i Turkiet eftersom att jag tvingades avbryta mina studier. Det var kaos i huvudet och jag kunde inte fokusera alls. Jag såg på pappa att han blev ledsen eftersom allt han ville var att vi skulle må bra. Det var ju för oss som vi lämnade Syrien, men samtidigt förlorade vi allt.

År 2013 startade Imans pappa, tillsammans med några andra, skolor för syriska elever. Där fick Iman chansen att läsa färdigt sina gymnasiestudier och 2014 fick hon sitt slutbetyg.

Samma år gifte hon sig och födde dottern Rajaa.

– Det var svårt att studera samtidigt men jag visste att det inte fanns någon annan väg, vi kunde inte återvända hem.

Efter tre år i Turkiet bestämmer sig familjen för att ta sig till Sverige. Tanken är att Imans pappa ska åka först och sedan ansöka om familjeåterförening hos Migrationsverket. Men eftersom Iman anses vuxen med sina 19 år och dessutom har ett barn, stängs den dörren. Kvar blir alternativet med en mardrömslik resa på nära 25 dagar via båt, buss, tåg, lastbil och till fots.

Mot betalning guidas Iman med dottern i famnen, hennes sextonårige bror och en morbror till den turkiska kuststaden Bodrom. Guiden lovar att en stor båt väntar på dem. Men i själva verket är det en gummibåt som ska föra dem, och fyrtio personer till, över Medelhavet till den grekiska ön Kos. Iman berättar att alla tvingades sitta ihopkrupna för att få plats.

– Det var många barn ombord som grät. Jag var så rädd för min dotters skull så jag grät också. Helt övertygad om att båten skulle välta. Jag trodde aldrig att vi skulle komma fram och trots att det bara tog två timmar, kändes det som ett år för mig.

I Grekland möter de ett stort antal människor som också är på flykt. Förläggningen som de hänvisas till är långt ifrån hygienisk. Iman vågar därför inte sova där med sin dotter som bara är några månader gammal. I stället håller de sig i rörelse tills de efter åtta dagar får tillstånd att åka från Kos till Aten via fartyg.

Resan fortsätter vidare med buss och tåg mot Makedonien och Serbien. Men över gränserna tvingas de ta sig till fots.

– Det tog väldigt många timmar varje gång. Jag gick ner tio kilo och tröttheten satte spår länge. Eftersom jag fick bära min dotter hela tiden hade jag väldigt ont i händer och armar, och ont i fötterna i nästan en hel månad när vi väl kom fram till Sverige.

Allra svåraste vägen var den mellan Serbien och Ungern, berättar Iman. När de kom till ett skogsområde vid den ungerska gränsen anslöt de sig till en grupp människor på väg åt samma håll. Till slut var de hundratals personer som vandrade åtta timmar utan paus. Både Iman och hennes bror kastar sina ryggsäckar med kläder och blöjor för att orka fortsätta gå.

– En familj bredvid oss hade fyra barn, en liten på några månader och tre större på mellan fem och tio år. De större barnen fick bära de mindre eftersom pappan hade skadat benet och mamman var gravid. Allt var så väldigt hemskt.

Vid skogens slut kommer de fram till ett grunt vattendrag i en dalgång. På andra sidan står ungersk polis.

– Vi som hade barn kunde inte gå över men det gjorde ungdomarna, förutom en del som valde en annan väg. Människorna var rädda för polisen eftersom vi hade hört mycket om just ungersk polis.

De som väljer att stanna kvar hämtas till slut och förs till gränsområdets flyktingförläggning.

– De kastade in oss där som om vi vore djur och låste. Allt som fanns var några smutsiga rum och sängar. Utomhus fanns en vattenkran men det var inte ens vatten som kom, utan något smutsigt och fullt av järn.

Iman berättar hur människor tvingas vänta inlåst på förläggningen i flera dygn utan mat.

– Det var för att folk skulle låta dem ta fingeravtryck utan motstånd. De skulle vara för trötta och hungriga för att säga nej. Min dotter var jättetörstig och hungrig men vakterna sa nej när jag bad om något till henne. Till slut kom de med små vattenflaskor till barnen.

Efter tre dagar är det deras tur att lämna fingeravtryck. Därefter släpps de och kan fortsätta sina resa och när de väl når Tyskland kan de pusta ut. Där möts de upp av Imans pappa som tar dem till Forshaga där han blivit placerad av Migrationsverket.

– Jag kände mig som ett litet barn som tappat bort sin pappa och sedan hittat honom igen.

Iman vill lära sig svenska på en gång för att inte sitta sysslolös under tiden hon väntar på sitt besked om uppehållstillstånd. Genom pappans SFI-studier får hon tillgång till böcker och skaffar sig snart ett lånekort på biblioteket.

– Jag åkte inte hela den här vägen för att inte göra något. Jag måste göra något som ersätter det jag har fått – turen vi hade som överlevde.

På dagarna tar hon hand om sin dotter, medan kvällar och nätter upptas av studierna. Genom pappan lär Iman känna en person som kopplar ihop henne med Röda korset i Forshaga. Där får hon hjälp med sina språkstudier och deltar i kurser för asylsökande.

– Jag pratade bara engelska första veckan, sedan började jag direkt med svenska. Jag bestämde mig för att våga prata högt även om det blev fel ibland.

På biblioteket lånar hon barnböcker som hon tränar att läsa högt för dottern.

– Hela dagarna tillbringade jag och min dotter med att sjunga barnsånger på svenska eller läsa för att jag skulle få praktisera min svenska. Även hon lärde sig väldigt mycket.

Röda korset har fått en särskild plats i hennes hjärta.

– När ett barn föds känner det först till sin mamma som är den första personen den ser. Så var Röda korset för mig. De var första personerna jag träffade i Sverige och som gav mig känslan av att livet här kan vara jättebra, bara man kämpar.

I maj fyller Iman 21 år och just nu läser hon gymnasiekurser i svenska 2 och 3 tillsammans med svensktalade elever, jobbar som tolk på socialkontoret varje måndag och som volontär på röda korset. Förra veckan uppmärksammades hennes snabba framsteg av landshövding Kenneth Johansson under en middag på residenset i Karlstad.

– När jag fick inbjudningskortet förstod jag att det var en inbjudan, men vad en landshövding var visste jag inte. Men det var en väldigt rolig kväll. Både Kenneth och Viola, hans fru, var trevliga.

Med sig från resan tar Iman inte bara sina egna upplevelser, utan också det hon fick bevittna av andras situation.

– Jag lärde mig att vi måste släppa hatet och i stället tycka om varandra och kämpa för frihet. Och att man måste kämpa även om man har alla livsnödvändigheter. Man alltid kan utvecklas ännu mer, det finns inget tak för hur högt man kan nå, säger hon och fortsätter:

– Jag har också med mig att även om det är viktigt att man har ett mål så är det viktigaste att man bygger omkring sig medan man går. Och det gör de nu i Forshaga.

Framöver planerar hon att fortsätta sina studier på universitetsnivå för att sedan kunna jobba för att hjälpa människor som delar hennes erfarenhet av att tvingas fly sitt land.

– Jag har en stor dröm framför mig men den är ganska öppen fortfarande. Viktigast för mig att aldrig sitta still utan hela tiden jobba för alla människors skull och för frihet.

Rätta oss
1 / 3

Iman har alltid tyckt om att läsa och skriva. En författare hon inspireras av är Theodor Kallifatides.

– Han lyckas att skriva romaner på ett språk som från början inte var hans eget. Dessutom i en tid då det inte ens fanns lexikon från grekiska till svenska.

2 / 3

Dagen efter att de kom till Sverige fyllde dottern Rajaa ett år.

– Jag vill att hon inte glömmer vår kultur, var vi kommer ifrån och hur vi kom hit.

3 / 3

I väntan på uppehållstillstånd satt Iman varje kväll efter att dottern hade somnat med sina studier i svenska.

Aktuell artikel (1 av 4)
Vill jobba för människors frihet

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!