Unge Grund ska bli polis

Det Martin har gjort är ovanligt.

För det första är det ovanligt att komma in på Polishögskolan överhuvudtaget. Utbildningen hade i år runt 7 000 sökande, och tog in knappt 400.

För det andra är det ovanligt att komma in på första försöket. De allra flesta får söka flera gånger innan de har en chans.

Och för det tredje är det ovanligt att vara så ung. Som tjugoåring kommer Martin Grund att bli en av de yngsta på Polishögskolan, där medelåldern ligger runt 30 år.

Men efter svenskprov i Torsby, fysiska tester i Falun och psykologtester i Göteborg, som alla klarades med den äran, var saken klar. I maj fick han det positiva antagningsbeskedet.

– Jag trodde inte det var sant först, det kändes väldigt konstigt. Jag har ju hört om så många andra som är äldre än mig som försökt många gånger men inte har tagit sig in, så jag tänkte att jag har väl ingen chans. När jag ringde mamma och berättade började hon att gråta förstås, säger Martin och ler.

Att bli polis är inget slumpartat val, även om han knappt själv trodde att det verkligen skulle bli av. Han har länge varit intresserad av lag och rätt och brott och olyckor. På gymnasiet läste han in historia, som inte ingick på det tekniska program där han studerade, men som är nödvändigt för att vara behörig till att söka Polishögskolan. Ofta har han fått höra från andra att han skulle passa som polis. Och när han inte är med kompisarna ute på krogen så får han ofta höra dagen efter att det har hänt något, att några har bråkat eller stökat. Sådant inträffar nästan aldrig när han är med.

– Jag vet inte om det är för att jag söker mig bort från det eller om det hjälper till att jag är med, säger han.

Att få se sin beskärda del av våldsamheter i sin framtida karriär är däremot ingenting som bekymrar honom. Drömmen är att bli kriminaltekniker så småningom.

– Jag tycker om datorer och teknik, och kriminalteknikerna har verkligen en stor del i att lösa brotten. Sedan är det många som säger att det är svårt att koppla bort jobbet, att man tar med sig mycket hem. Det kan ju bli jobbigt, men annars brukar jag inte ha problem med att se våld och blod.

Martin bor i sitt föräldrahem i Stöllet. Som den yngste i en brödraskara av fyra är han den sista att lämna boet. Fast egentligen trivs han bra här ute på landsbygden. Det är här som han har alla sina vänner.

– Det bästa är sammanhållningen. Man känner precis alla och det är bara att knacka på vartsomhelst och få sig en kopp kaffe eller bara umgås. Sedan tycker jag om när det är lugnt omkring mig.

Men förberedelserna för att lämna tryggheten i Stöllet har redan börjat. En lägenhet i Upplands-Väsby är fixad och Martin har lärt sig hur han ska hitta dit med bil. Under sommaren har han jobb som städare, men i höst väntar Polishögskolan i Solna på honom. Han är tveksam till hur han kommer trivas i Stockholm, säger att han inte är någon ”storstadsmänniska”.

Men sedan ändrar han sig.

– Egentligen spelar det väl ingen roll. Det blir nog en omställning mest i början när man inte känner någon. Men man får försöka lära känna de på skolan.

Nåja, i två år får Stockholm duga som substitut för Stöllet. Och sedan kan han alltid återvända till Värmland som aspirant. Kanske till polisstationerna i Karlstad eller Torsby.

Och innan skolan börjar ska han hinna njuta av de sista veckorna tillsammans med kompisgänget. Spela volleyboll och badminton och sedan avrunda med semester i Bulgarien i slutet av sommaren, för att sedan bege sig till den stora staden Stockholm där han nästan inte känner en enda människa.

Än så länge, alltså.