Snart börjar hövdingens nya liv

Eva Eriksson, ursprungligen från Vara, hade varit aktiv politiker i 40 år när hon blev erbjuden uppdraget som landshövding. Hon fick bara något dygn på sig att fundera.

– Min företrädare Ingemar Eliasson sa ”landshövding i Värmland är det bästa man kan bli”. Och egentligen tvekade jag aldrig. Värmlänningar är väldigt lika skaraborgare, med samma mentalitet. Man måste känna för landskapet och förstå folket – därför hade jag aldrig kunnat vara landshövding i Stockholm, säger Eva.

Gården i Tidaholm, där maken bott kvar, är nyligen såld, liksom djuren. Så när hon flyttar tillbaka i höst blir det till ett nybyggt hus på den avstyckade tomten – och på många sätt till ett helt nytt liv, utan en almanacka som styr eller kossor som kalvar.

– Det är en kluven känsla. Jag har så många erfarenheter med mig i bagaget som jag vill kunna återanvända. Samtidigt ser jag fram emot att få läsa tidningen för nöjes skull, att dricka kaffe länge och ägna tid åt familjen.

Några åtaganden kommer hon dock ha kvar, bland annat det som ordförande i Voksen-åsen, som syftar till att stärka de norsk-svenska förbindelserna.

Evas politiska intresse väcktes tidigt. Det pågick ständiga politiska debatter hemma vid köksbordet, där alla i familjen hade olika uppfattningar. Landshövdingen pratar entusiastiskt om slutet av 60- och början av 70-talet, då hon var med och kämpade för social välfärd genom att demonstrera och slåss mot politikerkåren som hon senare – just därför – blev en del av.

– Man måste hela tiden tro att det nuvarande tillståndet kan bli bättre och våga säga till om något är fel. Det krävs mycket tålamod när man jobbar med samhällsfrågor. Samtidigt är det viktigt att vara positiv, vilket är en styrka jag har. Jag tror att allt går och det som inte går, det går också!

• Du känns som en orädd person. Finns det något som skrämmer dig?

– Hmm, inte är jag spökrädd i alla fall! (En klar fördel när man bor i ett ståtligt residens från 1870-talet, påpekar undertecknad och får medhåll).

– Virvelvinden är jag livrädd för, usch en sådan skulle jag aldrig sätta mig i! Annars är jag faktiskt inte särskilt rädd eller orolig av mig. Däremot blir jag lätt upprörd, till exempel när jag sitter och väntar på en busstation och folk skäller på varandra. Då får jag skärpa mig och tänka att det inte är min sak att säga till. Jag tror att folk är väldigt stressade och har svårt att hantera vardagen, då blir det lätt att man skäller på barnet som inte vill kliva på bussen.

• Är du själv bra på att varva ner?

– Jag har en otrolig förmåga att slappna av. Jag kan tänka och älta i bilen men så fort jag är framme vid målet kan jag helhjärtat njuta av klipporna i Bohuslän eller sädesfälten i Skaraborg.

Ett av Evas stora intressen är att åka slalom. Varje vinter, vecka elva, åker hon till Alperna och upplever en total frihetskänsla när hon susar ner för bergen. Förr höll hon även på med andra sporter, bland annat handboll.

Plötsligt kommer hon på en sak till som gör henne rädd, förutom virvelvinden.

– Jag tycker om att vara ute och gå och springa. Eftersom jag är en offentlig person föredrar jag att springa på tidiga mornar eller kvällar när det är mindre folk ute. Samtidigt är det ju mörkare då och mörkret kan göra mig lite rädd.

Landshövdingar utses ofta i ett sexårigt förordnande. Detta kan förlängas om personen inte har uppnått pensionsåldern, vilket Eva valde att göra för två år sedan. Att hon dessutom stannar ett par månader efter 65-årsdagen beror på att hon ville avsluta vissa saker, exempelvis ett Sverige-Amerikasamarbete gällande studentutbyten i augusti.

Eva Eriksson påpekar att hon inte kommer försvinna ur länet för gott, utan hälsa på och vårda sina kontakter.

– Värmlänningarna har tagit oerhört väl hand om sin landshövding, trots att jag inte kommer härifrån. En får tacke, brukar jag säga!

Fotnot: Den 1 oktober tar Kenneth Johansson över som landshövding (se sid 6).

Eva Eriksson om några av höjdpunkterna under tiden som landshövding:

– Kulturen är väldigt levande här, mycket mer än jag tror värmlänningarna tänker på. Det blir tydligt när man kommer utifrån, säger hon och nämner bland annat att hon alltid kommer minnas tiden som utdelare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

– Universitetet har blivit en allt viktigare del för forsk- ning och utveckling av vårt eget näringsliv.

– Alla framgångar som kommit ur nedgångar. Försvarsnedläggningarna 2004 var en kraftmätning som satte igång processen för samverkan mellan forskning, utveckling och näringsliv. Finanskrisen slog till väldigt hårt inte minst i Arvika, där kommunföreträdarna tog stort ansvar och nu är de flesta arbetstillfällena tillbaka igen.