Nu lever Tina sitt tredje liv

Tina hade alltid värk som liten. Det värkte i benen och smärtan började på en obestämbar plats i ryggen. Växtvärk, trodde familjen först. Men det blev aldrig bättre, Tina hade ont och var trött. När hon var tio år sökte de läkarhjälp, men läkarna hittade ingen förklaring och Tina blev bara sämre och sämre. När hon var 15 år orkade hon inte gå utan kryckor.

Olika långa ben, skolios och lathet var andra teorier som läkarna framförde.

Trots värk gjorde Tina ändå det mesta som kompisarna gjorde och hennes mamma brukade säga att hon föddes med huvudet fullt av leenden.

– Jag har alltid tänkt att jag kan göra det mesta som andra kan, fast inte likadant och inte lika fort. Så har jag alltid levt.

Olika behandlingsmetoder testades och medicinerna blev starkare och fler.

– Jag har nog ätit allt som finns i Fass.

Hon träffade sin första man när hon var 16 år och det första barnet föddes tre år senare och det andra efter ytterligare tre år.

När hon var 26 år träffade hon en läkare som sa att hon hade överrörliga leder i bäckenbenet och hon skickades till en försöksgrupp i Uppsala. De var tolv personer som alla skulle få stålställningar inopererade, den så kallade Hoffmanmetoden. I Tinas fall innebar det att långa skruvar sattes in i höftbenen och tanken var att man skulle spänna isär höfterna för att få bäckenlederna att gå ihop.

– När jag vaknade och fick reda på att jag skulle ha ställningen på mig i sex månader skar det sig i huvudet på mig och jag försökte slita av mig ställningen, säger Tina.

Läkaren tog bort dem och skickade så småningom hem Tina med läxan att titta på foton där hon hade ställningen på sig och vänja sig vid tanken. Några månader senare var hon tillbaka och därefter levde hon med ställningen i ett halvår. Flera gånger efter det opererades nya skruvar och stag fast i Tina och hon gick så i flera år sammanlagt.

– När de sedan utvärderade försöken visade det sig att ingen av oss som opererades hade blivit bättre. Men jag ångrar inte att jag testade.

Under tiden som försöken pågick så utvecklade Tina ett läkemedelsmissbruk.

Då, innan datorer började användas, kunde hon gå till flera läkare och få morfinpreparat utskrivet och sedan hämta ut flera doser.

– Men jag levde ett vanligt liv, skötte barnen och höll ordning hemma.

En dag träffade hon en ängel i vit rock.

– Lars Janerås på smärtenhetern på Centralsjukhuset i Karlstad. Han tog mig på allvar och när det stod klart för honom hur mycket medicin jag egentligen tog kom vi fram till att detta måste sluta. Nu.

Så Tina slutade.

– Kanske lite för tvärt, men jag klarade det tack vara min mamma. Jag gav alla tabletter till henne och sa att hon skulle ge mig rätt dos varje dag, oasvett vad jag sa till henne.

Tina började få lite rätsida på livet och när hon hörde talas om elektriska nervstimulatorer som opererades in under huden, ville hon absolut testa det.

Efter tre veckor med en provapparat inopererad kunde Tina resa sig från rullstolen och gå. Sedan dess har hon inte använt rullstol igen. Det bestämdes att Tina skulle få en permanent nervstimulator inopererad; en kabel med elektroder som ligger i ryggraden, mot känselnerven, och som Tina styr med en fjärrkontroll.

Livet blev ännu ljusare.

Då, 31 maj 1993, inträffade något hemskt.

– Det var mitt livs katastrof när min man tog livet av sig. Det var en smäll utan dess like och det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Allt vändes upp och ner. Tina fick vänta med operationen eftersom hon inte klarade av operation och eftervård just då.

– Min lillasyster flyttade in hos oss och hon drev min lilla familj framåt. Hon såg till att vi åt och att vi gjorde annat vi var tvungna att göra. Själv fattade jag inte att livet gick vidare.

Någon gång under den turbulenta perioden träffade hon också sin nuvarande man, Sverker. De var vänner sedan tidigare och när han hörde vad som hänt ställde han upp för Tina och familjen.

– Mitt andra liv började sakta ta form.

De flyttade ihop och flyttade till Långserud och fick en dotter 1996. Tina gick en kurs i spädbarnsmassage och utbildade sig senare till instruktör.

– Jag tyckte att det var så bra att jag ville lära andra att massera sina barn också.

Men mammorna som kom till henne hade lite andra tankar också.

– De själva ville också ha massage, skrattar Tina, så jag gick fler utbildningar och 1999 startade jag ett hobbyföretag.

Hon fick också kontakt med ett spa i Svanskog och där har hon sedan 2010 en trygghetsanställning via arbetsförmedlingen på halvtid.

– Arbetslivet är mitt tredje liv, jag har aldrig kunnat jobba förut och det är fantastiskt kul att kunna hjälpa andra.

Nu, med den nya nervstimulatorn inopererad, har hon också orkat börja träna.

– När mitt första barnbarn var på gång ville jag inte vara en 130 kilo tung farmor som inte kunde krypa runt och leka på golvet. Så jag började röra på mig försiktigt.

Stavgång, en stegräknare och snälla och uppmuntrande ord till sig själv fick igång henne och höll motivationen uppe. Nu ska hon snart springa sin fjärde Tjejmil i Stockholm.

– Eller gåjogga. Jag gör det bara för mig själv och tävlar inte mot någon, men det är fantastiskt kul.

Men vatten är egentligen hennes element och nu har hon funderingar på att simma Vansbrosimmet.

– Det vore ju kul att testa.