Fredag, 26 maj - vecka 21
Hela livet

Nollåttan som kom in i Hammarö­värmen

Foto: Helena Dahlgren

Han har ordnat Värmlands mest uppmärksammade konsthändelse genom tiderna och byggt upp två museer.

Nu går Lennart Ekengren i pension och rankar sin tuffaste uppgift:

– Att bli accepterad här i bruksorten som stockholmare. Men det gick det också, skrockar han.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Vi träffar den snart 69-årige museiintendenten (även om han själv aldrig skulle använda den titeln) i det gulmålade hus nära Hammarö kyrka som sedan 2009 stått öppen för allmänheten. Skärgårdsmuseet, vill säga.

Det blev Lennart Ekengrens sista uppgift i en lång karriär att bygga upp verksamheten där – och kanske den käraste.

Hans kärlek till Vänern har varit varm och innerlig alltsedan han inledde sin tjänst på Hammarö kommun i början av 1980-talet. Då som bibliotekschef.

– Jag flyttade ju till Karlstad redan ett tiotal år tidigare, men av nån anledning la jag inte märke till den här fantastiska sjön då. Det var när jag kom hit till Hammarö och framför allt när jag lärde känna Arne Ericsson som det gick upp för mig, berättar Lennart.

Den inbitne samlaren och fiskarsonen Arne kom senare att spela en helt avgörande roll för uppbyggnaden av Skärgårdsmuseet. Det är hans samlingar av fiskeredskap, båtar och andra därtill relaterade ting som utgör basen i utställningen.

Lennart ler lite snett och tänker tillbaka.

– Arne berättade för mig att folk ofta fnyste åt honom när han byggde på sin samling. ”Vad ska du med det där skräpet till. Bränn upp´et!”, fick han höra. Fisket betraktades som ett lågstatusyrke, det var inte värt något. Tack och lov struntade han i det, samlingen är unik och ger en ovärderlig inblick i det som under så många år var en så stor del av Hammarös historia.

Själv har Lennart Ekengren försökt förvalta arvet på olika sätt. Fler båtar har köpts in, fler pusselbitar av historien lagts till. Han är dock noga med att berömma andra nyckelfigurer, som scenografen och fyrvaktardottern Kicki Rask som utformat utställningen – och även öns politiker.

– Det är väldigt lätt att skälla och gnälla, men de offrar mycket tid och arbete till att faktiskt göra något, att försöka förbättra samhället. Jag tycker de lyckats ganska väl här ute på Hammarö. De har också varit generösa med resurser till museet.

Under de dryga fyra decennierna i Värmland har Lennart Ekengren hunnit med mycket även förutom Skärgårdsmuseet.

Från ett hett engagemang i Chilekommittén efter Pinochets kupp på 1970-talet till mångårig kulturchef på Hammarö då han översåg Jörgen Svenssons kontroversiella konstarrangemang Public Safety år 2000. Och däremellan var han ”utlånad” till Årjäng för att bygga upp travmuseet.

Om travmuseet konstaterar han att han aldrig slitit så hårt:

– När jag kom dit på hösten 1997 var det tio månader till öppning, och det fanns inget hus, inget material, inget folk. Den sista veckan sov jag inte många minuter, men när portarna slogs upp var det klart. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, haha.

Konstprojektet var också en stundvis stressframkallande upplevelse, konstaterar han i backspegeln. Inte minst med tanke på reaktionerna.

– Snacka om att konsten berör. Vissa var rasande, andra jublande glada, och vad mer kan man egentligen begära?

• Vad minns du bäst från Public Safety?

<>– Oj, det fanns så mycket...som när Paco Cao skulle komma till Sverige. Hans grej är att han inte är en konstnär, utan ett konstverk i sig. Han är till och med inskriven i katalogen på ett spanskt museum, och behövde alltså ”lånas ut”. Han kom till Arlanda och visade upp en fraktsedel istället för ett pass...vilket orsakade stort palaver.

– Sen har vi förstås Alfredo Jaars konstsalong som skulle brännas upp omedelbart efter vernissagen. Bara det skulle man kunna skriva en bok om. Före var det nästan en otäck stämning, och när det inte blev nån brand på grund av blåsten var folk förbannade för det istället. När det väl kunde bli av dagen efter jublade alla i högan sky, haha...

Vi knallar ut från museet mot kustlinjen, och Lennart lyser upp ännu lite till. Det går inte att missta värmen i hans röst när han berättar om framtiden för museet – de små sjöbodarna ner mot vattnet, den långa bryggan ut från klipporna, utsmyckningarna.

– Det är så häftigt när skolbarnen kommer och man kan både visa och berätta hur människor hade det här på ön för inte så väldigt länge sen. Levande historia när det är som bäst. Jag har trivts otroligt bra här...det är knappt det känts som ett jobb.

• Inga avigsidor alls?

<>– Jo, en sak: länsstyrelsen. Förstå mig rätt – jag har haft ett bra utbyte och kontakt med kulturmiljösidan, men på naturvårdssidan är det nåt som inte stämmer. Vid flera tillfällen har de tolkat lagen på ett sätt att man baxnar.

– Jag anmäldes till exempel då vi byggde om en brygga på Söön och handikappanpassade den, för att ”det hindrade människors tillgång till vattenlinjen”. Och Marcus Norström som drev företag kring sin svävare blev i princip förföljd, innan han friades i rätten. Det är jättetrist, och det hindrar utvecklingen kring Vänern. Landshövdingen borde sätta sig ned och ta itu med det.

Bekymmersrynkan i pannan sitter dock inte kvar länge på den fromme nestorn. Striderna med byråkrater är förbi, en något försenad men välförtjänt pensionstillvaro väntar.

• Vad ska du hitta på?

<>– Flyttlasset går inom kort till Mariefred, faktiskt. Jag tillbringade mina barndoms somrar där, och det ska bli roligt att återknyta till det. Jag har hittat en hembygdsförening att engagera mig i, till och med. Men jag lär nog komma tillbaka och hälsa på då och då...

Rätta oss
1 / 5

Efter åtta år på Skärgårdsmuseet och ytterligare drygt tre decennier i Värmland tackar Lennart Ekengren för sig. Inom kort går flyttlasset till Mariefred. ”Jag har varit så privilegierad att få jobba med det här”, säger han om museet vid Vänerkusten.

2 / 5

Lennart lärde känna Hammaröbon Arne Ericsson på 1980-talet, och det var tack vare den sistnämndes testamente som Skärgårdsmuseet kunde bygga upp sin basutställning.

3 / 5

Lennart har aldrig slitit så hårt som när han skulle få i ordning Travmuseet i Årjäng. "Jag fattar fortfarande inte hur det gick till", säger han och skrattar.

4 / 5

Konsthallen som brann, en del i konstprojektet Public Safety som Lennart Ekengren tog till Skoghall.

5 / 5

En av de första VF-bilderna på Lennart Ekengren, från 11 september 1975. Han och Göran Ljungkvist hade åkt ned till Båstad för att demonstrera i samband med Davis Cup-matchen mot Chile. Foto: Arkiv

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!