Från världens oroshärdar till inhopp i tv-rutan

Södra Libanon i mitten av 1990-talet. Kjell Gustafsson och hans dokumentärteam, där dottern Camilla ingår, är på plats i den sönderbombade staden Qana för att skildra effekterna av ännu en oroshärd. Stan är sönderbombad och övergiven, invånarna har flytt efter israelernas försök att eliminera terrorgruppen Hizbollahs fäste i trakten. Allt verkar lugnt och stilla.

– Plötsligt kommer en liten Volvo tuffande i ruinerna. Jaha, tänkte jag, vad trevligt att få lite rörelse i bild. Då sticker det ut en Kalasjnikov ur en av bilrutorna och det börjar skjutas vilt mot oss. Vi tar skydd i ett pansarfordon som tillhör FN.

Förhandlingar följer. Terroristerna kräver att teamet ska lämna ifrån sig kameran med det inspelade materialet men nöjer sig till slut med att sno åt sig videobandet.

– Gudskelov hade jag hunnit byta band i kameran så de åkte iväg med en helt tom rulle. Efteråt brast den svenske kaptenen som vi hade med oss som eskort ut: ”För fan, nu blir ju jag skjuten när dom upptäcker det här!” Men vi kände oss ganska lugna, den här typen av professionella videoband fanns inte i Libanon på den tiden...

Vi sitter på balkongen i Kjells och hans fru Tones hus i lilla Brevik, några mil söder om Åmotfors. Utsikten över sjön Ränken är slående vacker. De gånger det passerar en bil på grusvägen nedanför avbryter Kjell sitt berättande, sträcker upp en hand och hälsar. Livet på landet.

Huset är Kjells föräldrahem. Han var sex år när hans far, som var bonde, köpte det med tillhörande mark 1950. Kjell flyttade tillsammans med Tone tillbaka till huset på 90-talet när hans mamma hade blivit för gammal för att ta hand om det.

I mitten av 1960-talet gjorde den militärt intresserade Kjell lumpen med bas på I2 i Karlstad. Så småningom blev han officer.

– Jag trivdes väldigt bra med den perioden och stannade i kronans kläder i fyra år. Men miljön blev till slut lite trång och jag såg framför mig en karriär där jag hade varit tvungen att flytta runt en massa. En officer på den tiden skulle göra två år där och två år där.

Det gick inte ihop med Kjells livssituation, han hade stadgat sig tidigt tillsammans med Tone och de var 20 och 18 år när de fick sonen Håkan. Två år senare föddes dottern Camilla.

– Vi började tidigt, konstaterar han.

Trots att Kjell tog en lärarexamen med ambitionen att börja undervisa i svenska och tyska så är det som journalist han har jobbat sedan 1972, då han råkade få jobb på Sveriges Radio.

– På den tiden gjorde vi radio och tv, både lokalt och riks på samma redaktion. Det var väldigt omväxlande men kanske lite för krävande så när det senare delades upp valde jag att gå till lokalradion i Värmland.

Efter flera år som nyhetschef kände Kjell att det var dags för nya utmaningar. Han började frilansa och ville komma ut i världen. Genom sina kontakter inom det militära skulle han komma att förverkliga sina drömmar.

– Jag hade en jäkla tur. Försvaret ville ha dokumentärer från oroshärdar där Sverige gjorde fredsbevarande insatser och började skicka ut mig tillsammans med olika fotografer. 1987 var jag ute på det första internationella jobbet och under en period på cirka tio år var jag i Mellanöstern, på Balkan och i Centralamerika.

Kjell gjorde även en del jobb för SVT:s räkning, bland annat i afrikanska Burundi där dottern Camilla följde med som fotograf.

– Burundi var väldigt otäckt under inbördeskriget. Det var ganska otrygga arbetsförhållanden så vi hyrde faktiskt två poliser som livvakter. Men jag gick in så mycket i yrkesrollen att jag inte reflekterade över rädsla och risker. Ofta kom reaktionerna efteråt. Jag vill inte vara utan de här erfarenheterna, men jag skulle inte göra om det. Jag har insett hur farligt det egentligen var, det kanske jag inte riktigt gjorde då.

Här kommer Kjell in på beskjutningen i Libanon.

– Tänk hur illa det kunde ha gått, min dotter var ju dessutom med. Tänk om jag hade dragit med henne i en olycka.

Mitt under intervjun kommer Camilla och hennes dotter på besök. De bor rakt över sjön och ska ut och paddla tillsammans med Tone. Kjell och Camilla börjar genast diskutera Värmlandsnytts sändningar från dagen innan. Den här veckan har Kjell, som egentligen gick i pension förra sommaren, hoppat in som nyhetsuppläsare tre dagar.

– Jag måste erkänna att jag kände en väldig abstinens de första månaderna när jag hade slutat förra året. Det blev så tomt, jag längtade efter jobbet och alla människor jag dagligen mötte där. Men sen gick det häpnadsväckande snabbt över och jag började känna hur gott det var.

Då hörde de av sig från jobbet igen och undrade om inte Kjell kunde göra något inhopp då och då.

– Jag är ju en ganska lättplacerad vikarie, det är inte alldeles lätt att hitta inhoppare för programledarposter på tv. Men jag inser att jag måste sätta en gräns någonstans. Om det blir för långt mellan tillfällena då kommer det nog bli en naturlig utfasning.

Kjell Gustafssons karriär har varit kontrastrik. Men när vi börjar diskutera skillnaderna mellan att fara på riskfyllda uppdrag ute i världen med jakten på värmländska nyheter minns han ett föredrag som han höll för Rotary i Eda.

– Någon frågade just det, hur det känns att vara hemma igen och jobba. När jag svarade att det känns ganska lugnt, behagligt och trevligt så var det en man i publiken som sa, på bred Skillingmarksdialekt: ”Ja, ja, du ska inte känna dig för säker här heller!”