”För att lyckas måste man ha en liten djävul i sig”

Guld i SM, OS och Stanley Cup. Den ende svensk som gjort 50 mål i NHL under en och samma säsong. Ett svårslaget rekord från elitserien med 76 poäng på 36 matcher i grundserien. Utmärkelserna Guldpucken och Guldhjälmen.

Ja, inte är det en överdrift att kalla Håkan Loob för en av de största hockeyspelarna genom tiderna!

– Det är få förunnat att summera en karriär på liknande sätt, erkänner Färjestads klubbdirektör och tillägger att Stanley Cup nog är det absolut bästa minnet från den aktiva tiden.

– Och OS förstås, jag är stolt över att fått representera mitt land. För mig är de största triumferna laginsatserna, laget går alltid före jaget.

Nu när 50-årsdagen närmar sig, händer det att Håkan reflekterar över karriären. Förr kunde han rycka på axlarna åt sina meriter, numera är han stolt och glad.

Hur kommer det sig då att gotlänningen från lilla Slite, ett samhälle med knappt 2 000 invånare, lyckades med bravur? Han, som aldrig ens hört talas om Stanley Cup – och vars hjälte var backen i det lokala laget. En kombination av stöttande föräldrar, en fin generation hockeyspelare, lite tur och en estländsk ”mördarinstinkt”, blir svaret.

– Pappa är född i Estland, jag har ofta fått höra att min vilja att vinna till varje pris kommer därifrån. En del har säkert uppfattat mig som arrogant och otrevlig genom åren. Jag vill inte uppmana ungdomar att bete sig illa men för att bli framgångsrik måste det bo en liten djävul i en. Det fanns inget värre än att sträcka fram handen och säga att någon annan gjort ett bra jobb. Som spelare kunde jag bli helt ologisk, till och med slå folk på käften. I dag är stubinen lite längre, ha ha.

Håkan började spela ishockey fem år gammal, då en konstfrusen bana anlades i närheten av barndomshemmet. Han nöjde sig dock inte med hockey, utan höll fram till 15-årsåldern även på med bordtennis, tennis, handboll, fotboll och segling. Trots det funkade skolarbetet ypperligt, åtminstone till och med högstadiet. På gymnasiet beslöt han sig för att satsa på hockeyn – och då gick det väl lite sämre med pluggandet.

– Jag flyttade till Karlskrona, spelade i näst högsta serien och missade mycket av skolan. Jag ansåg mig nog vara proffs fastän jag inte var det. Ett halvår före studenten hoppade jag av gymnasiet.

1979 värvades Håkan till Färjestad och blev som bekant kvar. Då var han knappt 19 år och hade redan mött livskamraten Marie. Håkan kallar Karlstad och värmlänningarna trivsamma. Anpassningen till såväl livet som hockeyn gick således snabbt.

– Vid 21 års ålder var jag proffs och hade Volvo, villa och barn – jag var tidig med allt. Faktum är att jag inte kan minnas några problem alls från de första åren i Karlstad. Sedan dess har det aldrig varit snack om något annat svenskt lag än Färjestad.

Även under de sex år då Håkan spelade för kanadensiska Calgary Flames, var Karlstad den fasta punkten.

Den 26 mars 1996 gjorde Håkan Loob sin sista Färjestadmatch. Ett noga genomtänkt beslut.

– När jag spelade i Kanada hade jag bestämt i förväg vilket år som skulle bli mitt sista, och kände mig därför bekväm med beslutet den dagen det var dags. Likadant med elitserien. Jag var nästan 36 år och hade inte längre drivet att springa och späka mig på sommaren. Den nya generationen spelare var yngre och starkare. För att hålla jämn takt med dem hade jag behövt träna maximalt eftersom jag aldrig skulle acceptera att jag slutade göra mål eller hamnade i fjärde kedjan.

I Kanada blev avslutet en vinst i Stanley Cup – sista matchen med FBK däremot en förlust i semifinalen mot Luleå.

– Visst var avslutet i Kanada bättre... Ändå kändes det inte vemodigt att lägga av med hockeyn. Beviset på att jag fattade rätt beslut är att jag aldrig sett tillbaka och ångrat mig. Under de 15 år som passerat har jag dessutom bara stått på skridskor 15 gånger, det är väl ett annat bevis på att det var rätt.

Redan innan den aktiva karriären var över började Håkan arbeta parallellt på klubbens marknadsavdelning. Så småningom fick han höra att han var en så kallad påläggskalv, mycket tack vare sina stora visioner (mer om det senare). Lars och Kjell Glennert var några av läromästarna. När Håkan la spelarkarriären på hyllan, var det för att bli Färjestads sportchef. Två händelser utmärker sig särskilt från de åren:

– Den första var när vi 1996 bestämde oss för att göra spelarna professionella. De gick från att studera och ha olika sorters jobb till att bara spela. Klubben hade jobbat sig upp till en position där det fungerade ekonomiskt.

– Den andra stora saken var naturligtvis den nya arenan. Om vi varit kvar i den gamla ishallen hade troligtvis inte laget uppnått samma fina resultat. Under mina tolv år som sportchef var Färjestad i final åtta gånger. Arenan är dessutom betydelsefull för Karlstad i andra sammanhang, säger Håkan.

Sedan 2008 är hans titel klubbdirektör. Jobbet passar honom bra eftersom han älskar att umgås med olika sorters människor. Och, som nämnts tidigare, är han en visionär.

– Alla företag behöver sådana. Färjestad har aldrig fått något gratis utan jobbat hårt med utveckling. Den egenskapen har smittat av sig på mig.

En av visionerna är en europeisk hockeyliga. Nyligen var Håkan tjänstledig i nio månader för att undersöka möjligheterna närmare.

– För mig är en Europaliga det naturliga steget, jag vill vara där de bästa är. Måtte vi inte sitta på perrongen när tåget går! Varför ge upp nu när möjligheten finns att vara en del av loket? Få lag kan säga att de har en bättre sportchef eller marknadsavdelning än Färjestad, trots att vi verkar i en medelstor svensk stad.

Att jubilaren trivs med livet råder ingen tvekan om. Han är brunbränd och utvilad efter en midsommar vid familjens pool.

Egentligen är det bara två grejer han saknar vid en tillbakablick på karriären: Ledaruppdrag i NHL och en vinst i Canada Cup.

– Det förstnämnda är svårt för européer, så den drömmen gav jag upp för några år sedan. Canada Cup gick nästan vägen. 1984 föll vi på mållinjen i finalen. Men det vore faktiskt en skam om jag inte kände mig nöjd ändå!