Torsdag, 20 juli - vecka 29
Debatt

Varningsljusen blinkar ihärdigt

Foto: Michael Probst

I den postumt utgivna boken En tysk mans historia: minnen 1914 – 1933 (Norstedts, 2002) berättar Sebastian Haffner om en arbetsgemenskap som han själv tillhörde efter Weimar-republikens kollaps.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Platsen var Berlin, 30-talet alltjämt i sin linda och vännerna i gemenskapen sex till antalet. De var undantagslöst män. Alla hade dessutom en grundläggande juristexamen bakom sig och gjorde sig redo att träda i statens tjänst.

De sex stod varandra mycket nära och hemlighöll ingenting; nästan allt kunde stötas och blötas under deras var fjortonde dag återkommande samkväm. Förutom Sebastian H själv ingick notarierna Hirsch (son till en judisk universitetsprofessor), Hessel (med obestämda vänstersympatier i sitt bagage), von Hagen (politiskt organiserad en bit högerut), Brock (känd för sin revolutionärt nationalistiska agenda) och Holz (officersson och även han orubblig nationalist) i gruppen.

Ännu 1932 bestod det samstämda gänget av ”förhoppningsfulla ungdomar” som, bolmande och febrilt diskuterande, trodde sig ha blivit kompisar för livet och gillade varandra högt och rent.

Men den 27/28 februari 1933 brann Riksdagshuset, och den 5 mars ägde de sista demokratiska valen rum i det Tyskland som redan styrdes med järnhänder av Adolf Hitler och NSDAP. När de sex strålade samman lördagen den 1 april, så var det – utan att de själva anade det – för allra sista gången.

Bara fåtalet veckor senare befann sig Haffner, Hirsch och Hessel utanför Rikets gränser som flyktingar undan koncentrationslägren och pogromerna, medan Brock och Holz blivit ledande nazifunktionärer och von Hagen enrollerats i Nationalsocialistiska juristförbundet. Sextetten var omsorgsfullt sprängd.

Jag kände mig egendomligt berörd när jag läste om detta. Kanske tar jag grundligt miste – jag hoppas det… – men jag befarar att många av oss får göra erfarenheter liknande Haffners de närmaste två-tre åren. Vänskapsband kommer att lösas upp och gemenskaper att slås i spillror, samtidigt som allt fast löper risk att förflyktigas.

Självfallet vet jag att historien aldrig upprepas mer än i detaljer och flyktiga enskildheter. Jag är också fullt medveten om att den vulkan på vars spets vi numera dansar kanske för tankarna till 1912 – 1913 års värld i minst lika hög grad som till 1933 eller 1939 års. Problemet är hur som haver att jag ser idel ovädersmoln torna upp sig vid horisonten men ytterst få eller inga solstrimmor eller ljusglimtar.

Europeiska Unionen är i sin nuvarande utformning inte mitt projekt, men EU:s djupnande kris är inget som gläder mig. Brexit gjorde och gör bara ont värre. Miljöhoten är växande realiteter: temperaturen stiger, isen vid polerna smälter och våra efterkommande här i Nordeuropa tycks få ägna sig åt citron-, apelsin- och vindruvsodling.

I Vita Huset presiderar en helt osannolik figur, som anser att klimatkrisen är något som statsledningen i Beijing hittat på. Donald Trumps motsvarighet i Kreml, antidemokraten Vladimir V. Putin, är i sin tur både ”mördare och krypto-fascist” för att låna Peter Englunds träffsäkra karakteristik.

Det upprustas intensivt på nästan alla håll. Olika debattörer låter förstå att vi kanske på nytt lever i en förkrigstid. De framsteg som gjorts på yttrande- och tryckfrihetens område håller nu på att transformeras till lika många bakslag runt om i världen. Islamistiska extremister sprider skräck och terror med ojämna mellanrum.

Högerpopulistiska rörelser växer sig allt starkare i Europa, inte minst i de forna Warszawapakts-staterna, uppmuntrade av att deras snart 71-årige chefsideolog numera styr och ställer i Washington. Och så vidare, och så vidare.

För bara något år sedan ansåg jag att Sverigedemokraterna (SD) helst inte bör avspisas som fascister, eftersom många av fascismens 1920- och 30-kriterier – som antiparlamentarismen, våldsbejakandet, korporativismen, de väpnade stödtrupperna et cetera – helt eller delvis saknas hos SD.

Jag är inte längre så säker. Nog är släkttycket mellan förr och nu tämligen uppenbart. I dag menar jag att SD står för ett slags fascism i mer utspädd form med hat, hot och avancerat dubbelspel som några de mera framträdande dragen. Udden är riktad mot arbetarrörelsen och emot de organisationer som misstänks för någon form av vänsterperspektiv.

Med SD:s inträde i offentligheten har det politiska språket förflackats och förråats och det oförtäckta hatet blivit verklighet. Invandrare, muslimer, homosexuella, kulturmarxister och ”PK-elitister” angrips oavbrutet av tusentals nätsoldater. Det är ovärdigt och illavarslande att ett vämjeligt ultrahögerparti som SD ideligen stoltserar med allt högre opinionssiffror.

Funnes i bredare mening offensiva vänsterkrafter, så vore läget i Sverige mindre dystert. Men sådana krafter gör inget större väsen av sig. Den liberala vänstern söker förespegla oss att utbyggd kärnkraft, tidiga skolbetyg, blågult Natomedlemskap och allmän strutspolitik är genaste vägen till frälsning. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har gradvis omvandlats till en administrativ apparat utan visioner och med främst yrkespolitiker i leden.

Att Värmlands Folkblad nyligen avyttrades till Nya Wermlands-Tidningen, alltså till värsta konkurrenten, var kanske ingen ödesfråga för den samlade mänskligheten, men ingreppet var tidstypiskt och signifikativt. Det hade också en enorm symbolladdning, i synnerhet som affären gjordes upp i ”oträngt mål”. De yngre fick på så vis en lektion i den ädla konsten att lägga sig platt utan att bjuda något som helst motstånd.

Vad kan man då göra i denna så förryckta värld? Man kan naturligtvis skriva poesi. Övar man sig bara tillräckligt länge och har den erforderliga talangen, så kan ens ord faktiskt nå ända fram. Slutraderna i Folke Isakssons programdikt Tecken och Under har just den egenskapen:

”… Det sker fortfarande under på Jorden, den förvirrade planeten. Uppflugen på en tvärslå just under himlen ser en timmerman framtidens tillitsfulla blickar i vattenpassets öga. Samtidigt lyfter två fåglar och flyger vid varandras sida, ut över havet, med en grön kvist för att hejda den framryckande öknen.

Det finns motvikter, krafter som ännu verkar i osynlighet eller under förklädnad.

Det står och väger, frågan står på sin spets. Under en mossbelupen sten i universum finns svaret, den rätta lösningen. Om detta är Den yttersta tiden eller den svåra stunden strax före Vändpunkten.”

Mats Parner

Rätta oss
1 / 1

”Europeiska Unionen är i sin nuvarande utformning inte mitt projekt, men EU:s djupnande kris är inget som gläder mig. Brexit gjorde och gör bara ont värre”, skriver Mats Parner.

Aktuell artikel (1 av 8)
Varningsljusen blinkar ihärdigt

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!