Valfrihet före värdighet

Det låter som en mänsklig och lite flärdfull äldrevård som alla vill ha. Tyvärr visade SVT:s Uppdrag granskning i går kväll upp en helt annan och förskräcklig bild av svensk äldrevård.

Vid ett demensboende i Piteå är bemanningen så låg att de gamla låses in på kvällen när personalen går hem.

– När vi kommer på morgonen möts vi ibland av hel- eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridoren. På golvet ligger kiss och bajs. Det är etiskt oförsvarbart att utsätta dementa för sådan förnedring, skriver undersköterskan Elisabeth Marklund i ett brev till Socialstyrelsen.

Den S-märkta ledningen i Piteå borde skämmas över den lagvidriga inlåsningen och den urusla demensvården. Till råga på allt anklagades undersköterskorna som avslöjade missförhållandena för att bryta mot tystnadsplikten. De kände sig hotade av avsked, trots att Lex Sarah slår fast att de är skyldiga att anmäla uppenbara brister.

Tyvärr är Piteå inte unikt. Bemanningen har skurits ner i betydligt fler kommuner. Enbart i Stockholm jobbar 900 färre inom demensvården nu jämfört med för fyra år sedan. Under samma tid har antalet utförare mer än fördubblats och den av borgerligheten så prisade valfriheten har ökat lika mycket.

Men vilken glädje har mer eller mindre sjuka äldre av att välja mellan 191 olika hemtjänstalternativ? Valfriheten blir en illusion, det är omöjligt för människorna att veta vad de ska välja.

Liberala tankesmedjor propagerar ofta för att den kommunala verksamheten kan rationaliseras kraftigt. Med industrin som förebild talar de om produktivitetsökningar och effektiviseringar.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att bygga bilar och hjälpa äldre. En svårt dement människa behöver vård och omsorg dygnet runt. De kan inte bindas fast, låsas in och bevakas av enbart en kamera eller ett larm.

När de vaknar bör de göra det i mänsklig närvaro. För svårt dementa krävs inget stort utbud av aktiviteter, men det behövs en röst som kan lugna och händer som kan byta blöjor och smeka en kind. Det vet vi alla som sett sjukdomen på nära håll.

Därför är Demensförbundets krav på en minimibemanning både kloka och rimliga, och det är synd att inte de rödgröna går hela vägen och kräver nationella regler. Att ett rikt land som Sverige inte anser sig ha råd med det är oacceptabelt.

De privata alternativen leder till hårt bantade organisationer, när avkastningskraven ska uppfyllas. Ekonomismen och vinstintresset har tagit greppet över omsorgen och det är de mesta utsatta som får lida för det. De har inte rika och högljudda organisationer som gör deras röster hörda. De liberala tankesmedjorna har därmed vunnit matchen. Hur kunde det gå så?

I alliansens jobbmanifest står det att alla har rätt att åldras med värdighet och att äldre människor ska mötas med respekt. Men i praktiken är det tomma ord. Den borgerliga politiken har satt valfriheten före värdigheten och respekten.

Allt medan alliansen har sänkt skatterna har välfärden gröpts ur i samma takt. Var femte demenssjuk får inte en riktig utredning och bara hälften av dem får plats i demensboende, visade Socialstyrelsen i våras.

De inlåsta dementa i Piteå får vara med och betala priset för att jag och andra höginkomsttagare har fått mer i plånboken. Det är en djupt orättvis politik, och i bakgrunden skymtar en obehaglig människosyn.

Regeringen Reinfeldt tänker fortsätta på den inslagna skattesänkarvägen. De rödgröna partierna väljer att lägga pengarna på fler välfärdsarbetare. Du bestämmer hur framtiden ska se ut.

Därför är Demensförbundets krav på en minimibemanning både kloka och rimliga, och det är synd att inte de rödgröna går hela vägen och kräver nationella regler.