Ordval de lär få ångra

Palme ville förändra Sverige och världen. Han gjorde avtryck och väckte starka känslor. Som talare var han svåröverträffad, som ideolog stod han upp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättvisa.

Olof Palme kallade sig med stolthet för demokratisk socialist. Håkan Juholt valde att vända på det och kallade sin ideologi för det betydligt vagare social demokrati.

Nu går Stefan Löfven ett steg ännu längre genom att anamma näringslivets och företagens språk fullt ut. Det är tveksamt om det är en lyckosam taktik.

Affärsplan för Sverige heter partiledningens nya politiska strategi. Innehållet i strategin dränks nu i en vild debatt om ordvalet, och det kan väl inte ha varit meningen?

Det är ett ordval Stefan Löfven lär få ångra. Det reducerar medborgarna till kunder och politiken till en marknadsplats.

Visserligen är det så det ser ut i ett allt mer marknadsorienterat politiskt landskap, där egoism går före solidaritet och privat före gemensamt. Men socialdemokratin borde stå upp för andra värderingar än marknadskrafterna.

Behovet av ett politiskt alternativ till den moderatdominerade alliansen är stort. Olof Palme drev en gång en politik där Karl Marx analys fortfarande var giltig: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Marx är numera undangömd i garderoben när trianguleringen sitter i förarsätet. Inget som kan stöta bort mittenväljarna får lyftas fram. Allt som andas socialism är bortstädat, förutom pliktskyldig sång av Internationalen på kongresserna.

Grundliga analyser av vad väljarna tycker görs av kommunikationsstrateger i både blå och röda partihögkvarter. De ledande politikerna anpassar sig och levererar budskap som förväntas resultera i bättre opinionssiffror.

Utrymmet för personliga avvikelser blir minimalt. Någon ny Palme är inte i sikte. Risken är stor att det blir tråkigt och utslätat. Det kan sluta med att väljarna tröttnar på att politiken reduceras till taktiskt spel och retoriska stölder.

Inkomstskillnaderna ökar kraftigt i hela världen, i Sverige mer än i många andra rika länder. Den utvecklingen måste socialdemokratin arbeta för att bryta. Det måste vara en huvuduppgift för partiet, inte att apa efter näringslivets marknadstänk.

Men de ökade orättvisorna kommer först som punkt fem i ”affärsplanen”, utan några konkreta förslag på hur utvecklingen ska vända. Det är inget fel på de övriga fyra punkterna om jobb, kunskap och konkurrenskraft, men om socialdemokraterna tonar ner solidariteten rubbar de en av partiets grundstenar.