Omväxling förnöjer

Samma sammanställning visar att unga, kvinnor och sverigedemokrater är överrepresenterade. Det är bara den höga omsättningen på SD-ledamöter som torde ge skäl för riktig oro. Och då bara för SD.

Det hade varit intressant att se hur många av ledamöterna som valt att gå själva och hur många som av en eller annan anledning uteslutits ur partiet. Den höga omsättningen signalerar just den toppstyrdhet som SD så ofta anklagas för.

Annars är ju politikeravhoppen något av 2000-talets signum. I valrörelsen 2006 konstaterades exempelvis att ledamotsomsättningen i riksdagen inför det stundande valet var rekordhög. 27 procent av ledamöterna valde att inte återkandidera. Från att det på 70- och 80-talet krävdes fem mandatperioder (20 år) att statistiskt sett byta ut alla ledamöter i riksdagen räckte det då med två.

En hög omsättning kan på samma gång innebära försvagad kontinuitet i beslutsfattandet och en vitalisering av densamma. Men mest av allt handlar det ju om unga som börjar plugga, skaffar jobb eller får barn och då inser att dessa stora livshändelser är svåra att kombinera med politiska uppdrag.

I vissa fall är till och med omöjligt eftersom studenter måste vara mantalsskrivna där de studerar och därför inte uppfyller kraven för att få behålla sitt uppdrag.

Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar att unga prioriterar högre utbildning framför en fullmäktigeplats. Jag gillar också den generationsväxling som pågår där yngre ser på politiska uppdrag som mer av en samhällstjänst man utför under en avgränsad period av livet.

Med det synsättet blir tjänstgöringsperioderna kortare och fler får chansen till ett förtroendeuppdrag.

Generaliserar man grovt kan man säga att de äldre, speciellt inom folkrörelsepartier som Socialdemokraterna, istället ser det politiska uppdraget som en tjänst till partiet som man behåller så länge partiet vill det.

Särskilt problematiskt blir detta i kombination med en partikultur som låter enskilda ledamöter själva bestämma hur länge de vill behålla sitt uppdrag.

I ljuset av det är Miljöpartiets treperiodspolicy väl värd för fler partier att överväga. För även om åren på ett uppdrag gör ledamöterna till experter på utskotts- och nämndarbeten, utredningar och på att knyta de kontakter som behövs för att få igenom sina förslag – så försvinner också de färska erfarenheterna från livet ”utanför”.

Och vem har sagt att politik är något man bara får göra en gång varför det gäller att göra den ”gången” så lång som möjlig?

Både trösklarna in i och ut ur politiken måste vara låga nog att det inte blir världens grej att vare sig ta på sig ett uppdrag eller att lämna detsamma. Omsättning mår demokratin bara bra av.