Makten framför allt

Men Carl B Hamilton ger inte upp så lätt. Trots närmast obefintligt gensvar har han fortsatt skissa på ett borgerligt superparti. På Expressens debattsida (17/7) beskriver han hur ett sådant parti skulle innebära ”en seismisk förändring av Sveriges politiska landskap”.

Förebilden är, hör och häpna, Socialdemokraternas sju årtionden långa maktinnehav. Han vill ersätta det med ett motsvarande och lika långvarigt styre under ett enda borgerligt parti.

”Den potentiella vinsten är enorm”, skriver Hamilton och ser framför sig ett parti som efter 2018 skulle ”dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för alla inrikespolitik. Andra partier, medier, särintressen, LO, arbetsgivarorganisationer skulle alla tvingas förhålla sig till vad allianspartiet tycker.”

Fyra partiers åsikter och mångfald ska alltså buntas ihop till en centralt tillverkad likformad borgerlig koloss. Och vi som trodde att Folkpartiet och liberalismen stod för fri debatt och stor bredd i åsikterna.

Hamilton ägnar inte en tanke åt borgerlighetens verkliga problem. Alliansen har tappat farten och visionerna saknas. En trött statsminister administrerar mer än utvecklar.

De tre småpartierna håller på att kvävas av Moderaternas och särskilt finansminister Anders Borgs dominans. Inget av dem har några trygga marginaler till fyraprocentspärren. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet slåss för sin överlevnad.

För oppositionen vore det mumma om Hamiltons idé vann gehör. Tänk så mycket kraft det skulle gå åt att slå samman fyra olika partikulturer och hur mycket revirpinkande och kattrakande det skulle bli för att bevaka de egna intressena.

Att tro att en sammanslagning skulle ge ett lyft utåt är naivt. Lika naivt som att hävda att summan av ett nytt alliansparti skulle bli större än summan av dess ingående partier. Sannolikheten för det motsatta är betydligt högre.

Och skulle verkligen borgerliga väljare gilla upplägget med ”one size fits all”? Tillåt mig tvivla, och det tvivlet bekräftas av undersökningar som visar att väljarna inte är särskilt förtjusta i att blockpolitiken cementeras allt mer.

Hamiltons utspel tyder på desperation. Han vill utplåna sitt eget parti för att behålla makten. Några visioner om vad det nya partiet skulle åstadkomma har han inte heller.

Alliansens politik hackar betänkligt och resans mål är oklart. Att hellre diskutera administrativa och taktiska förändringar av partistrukturen än politikens innehåll förstärker bara den bilden.