Löfvens viktiga lagbygge

Det är begripligt att frågorna kommer snabbt. Löfven behöver både bredda och toppa laget. Han behöver omgärda sig med all den praktiska partipolitiska erfarenhet han själv saknar – och toppa viktiga riksdagsposter som riksdagsgruppledare och ekonomisk politisk talesperson med folk som övertygande kan ta riksdagsdebatter i hans frånvaro.

Det är sossarna på främst de två posterna som sannolikt kommer att ta de tunga debatterna i riksdagen och det finns anledning att tro att minst ett namn byts ut.

Carina Moberg som sedan ifjol är Socialdemokraternas gruppledare har levt en rätt anonym tillvaro på den posten. För personer utanför partiet var det nog få som kände igen namnet innan hennes mycket kritiska mejl till Juholt i höstas om bristerna i partiets sipprade ut i medierna.

En gruppledare som vågar ta fajten för att försvara åsikterna i riksdagsgruppen – även med sin egen partiordförande – ska man vara rädd om. Men anses kanske Moberg vara för mycket av en lättviktare att ställa mot Fredrik Reinfeldt?

Den ekonomisk politiska talespersonen Tommy Waidelich sitter dock ännu lösare på sin post. Han har, för att låna Ursula Berges, tidigare sakkunnig i Göran Perssons regering, ord: ”… inte på något sätt förstärkt Håkan Juholt. Tvärtom.” Vi kan väl nöja oss med den sammanfattningen.

Att Waidelich ryker är enklare att förutspå än vem som tar platsen i hans ställe. Ser vi Thomas Östros i repris? Kan någon övertyga mycket populära Leif Pagrotsky att ta jobbet?

Men Löfvens lag är större, måste vara större, än så.

Kommunikationsbristerna kring Juholt som ledarsidan hänvisade till senast i samband med hans avgång kräver prioritering. Om ett träd faller i skogen – eller en sosseledare gör ett utspel – men ingen hör, ger det då verkligen ifrån sig ett ljud?

Socialdemokraterna har både under hösten och i år, lyckats fälla regeringen i avgörande riksdagsomröstningar. Men få känner till det, få talar om det och få följer upp besluten.

Man skulle kunna tycka att ett parti som allmänt har starka åsikter om vad man anser vara mediernas försök att styra politiken skulle förstå värdet av att inte behöva förlita sig på medierna för att nå ut till väljarna.

När Löfven ändå håller på får han gärna tillsammans med sin partistyrelse fundera över att sätta samman ett skuggkabinett med bevakningsansvar för varje enskild ministerpost. Men det är inget arbete som behöver stressas fram just i dag.

Löfven är inte den första partiordförande som saknar riksdagsplats. När Maud Olofsson tillträdde som Centerledare 2001 fick hon vänta ett och ett halvt år på sin riksdagsplats.

Å andra sidan gjorde Olofsson inga anspråk på rollen som oppositionsledare medan något annat från Löfven vore tjänstefel.