Kamrerernas kamp

Finansministern kritiserades för att inte klara målet om en procents överskott i de offentliga finanserna.

Många undrade nog om de hörde rätt. För oppositionen har ju länge attackerat Anders Borg för att satsa för lite.

Nu - i ett läge då svensk ekonomi bromsar in kraftigt och då efterfrågan verkligen behöver öka - gällde plötsligt det motsatta.

Fast egentligen inte.

För när det kom till kritan försäkrade Fredrik Olovsson, den socialdemokratiske representanten i riksdagens budgetdebatt, att partiet inte vill strama åt.

Varför då detta debattspektakel som grumlar bilden av vad Socialdemokraterna egentligen tycker i denna fråga?

Jag kan se två skäl till det, det ena kortsiktigt taktiskt, det andra mer bekymmersamt.

Genom att peka på problemen med att klara överskottsmålet blir det tydligare hur regeringen trixar med budgeten för att stärka sin ställning i opinionen.

Det är också intressant att slå fast att Anders Borg lagar efter läge. När han vill bromsa gör han det, när han nu vill gasa gör han det - oavsett tillståndet i de offentliga finanserna.

Men begriper den vanlige väjaren varför oppositionen ena dagen kritiserar finansministern för att satsa för lite, andra dagen för att satsa för mycket?

Jag tvivlar på det.

Den tunga kritiken mot finansministern är ju att han fokuserat alldeles för mycket på budgetsaldot tidigare och att de åtgärder som föreslagits varit ineffektiva, till exempel sänkningen av restaurangmomsen och sänkt arbetsgivaravgift för alla ungdomar istället för enbart för de mest behövande.

Med idag 400 000 arbetslösa är det uppenbart att satsningarna borde kommit tidigare och varit större.

Regeringens stora sänkning av bolagsskatten kritiseras helt riktigt av Socialdemokraterna. Som konjunkturåtgärd är den verkningslös och ger väldigt lite till småföretagen.

Det bekymmersamma är att Socialdemokraterna verkar vilja framstå som mer budgetkamrersaktiga än finansministern själv.

– Sedan 2006 tävlar Alliansregeringen och den socialdemokratiska oppositionen om vem som förespråkar den mest ”ansvarsfulla” politiken, det vill säga håller tillbaka mest i nedgångstider noterar TCO-ekonomen Göran Zettergren.

Att tolka uppgiften att ta ansvar på detta sätt är naturligtvis bisarrt.

Måttstocken för en ansvarsfull ekonomisk politik är inte det offentliga budgetsaldot. Underskott i en lågkonjunktur är naturligt, ibland till och med nödvändigt.

Debatten om budgetreglerna skymmer den ekonomiska politikens verkliga kärna: ökningen av inkomster och välstånd i landet och skapandet av jobb för befolkningen.

Den ekonomiska debatten ska inte förvandlas till kamrerernas kamp.