Fackens eget ansvar

Både fackförbunden och a-kassorna har sedan 2006 förlorat hundratusentals medlemmar.

Vissa har på grund av högre avgifter och slopad avdragsrätt för fackavgiften lämnat facket och prioriterat att vara kvar i a-kassan.

Vissa har på grund av ändrade kvalificeringsregler tvingats ut ur a-kassan – men valt att stanna i facket.

Rekryteringsförutsättningarna för facket har dessutom försämrats när nya potentiella medlemmar, ofta yngre på deltids- och visstidsanställningar, väljer att direktansluta sig till a-kassan (om de kvalificerar sig) och hoppar över medlemskapet i facket.

Med tanke på att mer än ett regeringsparti dessutom indikerar att de vill pilla ytterligare på anställningsformerna för unga för att, som de beskriver det, underlätta för företag att anställa dem blir det ytterligare ett argument mot fackanslutning.

Om man som anställd ungdom inte ens omfattas av lagens skydd, skulle man då verkligen betala hundratals kronor i månaden av en låg lön för att representeras av en fackförening som ändå inte kan göra något åt lagstiftningen?

Men förklarar det verkligen hela raset? Hela utvecklingen från 1995 den fackliga anslutningen bland ungdomar upp till 24 år var 75 procent till 2010 när den var 36 procent?

Nej, det vore dumt av fackförbunden att inbilla sig att de inte är medansvariga. En ny undersökning som Svenskt Kvalitetsindex (SKI) gjort visar nämligen att facken får låga betyg av de medlemmar som finns kvar.

Ligger sämst till i kvalitetsindexet gör Kommunal där mer än sex av tio uppger att medlemskapet inte är prisvärt. För Handels ser det ungefär likadant ut och inget fack har några siffror att skryta med.

Då räcker det inte med att gråta över de medlemmar som försvunnit och, som LO gjorde i rapporten Facklig anslutning år 2010, huvudsakligen förklara den lägre anslutningsgraden med strukturförändringar på arbetsmarknaden.

Inom tillverkningsindustrin är förvisso en betydligt högre andel anställda med i facket än inom serviceindustrin och antalet anställda inom den förstnämnda gruppen har de senaste decennierna minskat medan den sistnämnda ökat. Så visst, på ett sätt är en lägre anslutningsgrad en naturlig konsekvens av det.

Men det förklarar ju inte varför de som faktiskt är medlemmar tycker att kostnaden medlemskapet inte motsvaras av värdet på detsamma. Sex av tio kommunalare är av den uppfattningen. Och har de inte köpt argumentet att det är borgarnas fel än, lär de inte göra det i morgon heller.