En utmärkt statsminister

Med knappt två månader kvar till valet är det många som vill prata politik med mig. Osäkerheten om hur det kommer att gå är stor, vilket bekräftades av gårdagens opinionsmätning från Skop. Alliansen leder, men Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentspärren och Sverigedemokraterna ligger just på fyra procent.

Det enda som är klart är att det blir en rysare. Förmågan att mobilisera soffliggarna kan avgöra, eller kanske en politisk skandal avslöjad någon vecka före den 19 september. Så jämnt är det i svensk politik.

Rödgröna sympatisörer tror och hoppas på valseger, men många, även övertygade socialdemokrater, ser den tilltänkta statsministern Mona Sahlin som ett problem. Hon övertygar inte i duellerna med Reinfeldt, och de blir viktiga i slutspurten, säger en gråsosse i telefon.

Hon inger inte förtroende, säger en vän under en promenad och hänvisar till opinionsmätningar som visar på betydligt bättre siffror för den sittande statsministern.

Hon förföljs fortfarande av Tobleroneaffären, även om det är 15 år sedan och allt är utrett sedan länge. Mosa Mona-kampanjen rullar igen och den borgerliga dominansen i medielandskapet försvårar hennes arbete.

Sahlin har tagit till ett nytt grepp för att möta kritikerna och övertyga väljarna. I färska boken Möjligheternas land (Norstedts) ger hon sin vision för Sverige.

Inspirationen kommer kanske från Barack Obama, men litterärt håller hon inte samma klass som den historiske förste färgade presidenten i USA. Det är ändå en läsvärd bok, om Sahlins politiska gärning och visioner för framtiden.

Boken bär samma namn som Socialdemokraternas valslogan, och den är på sitt sätt ett personligt valmanifest eller ett långt, ideologiskt valrörelsetal. Här får Sahlin tala ostört och det gör hon övertygande.

Hon visar att socialdemokratin är lika med regeringsduglighet och att hon själv inte räds rollen som statsminister. Underligt vore det, med tanke på hennes erfarenhet.

Sahlin har i tur och ordning varit arbetsmarknadsminister, partisekreterare, vice statsminister, näringsminister, integrationsminister och miljö- och samhällsbyggnadsminister. Det slår med råge meritlistan som alla tillträdande statsministrar har haft ända sedan Per Albin Hansson.

Hon har varit med om att sanera landets ekonomi genom stenhårda och impopulära sparpaket. Hon har förhandlat om komplicerade frågor med oppositionen och näringslivet. Och hon har en sällsynt förmåga att ta sig genom svåra kriser.

Kritiker hävdar att hon inte kan representera Sverige internationellt på det sätt som Fredrik Reinfeldt gör. Det är kvalificerat struntprat. Hon har sedan hon tillträdde som partiordförande för drygt tre år sedan genomfört över 130 internationella möten och har ett brett kontaktnät runt hela världen.

Fyra år till med Reinfeldt betyder ett farväl till den svenska modellen, konstaterar Sahlin i boken. Det kommer att bli mer av privata försäkringslösningar och mindre av generell, gemensamt betald välfärd.

Det kommer att bli ökad otrygghet på arbetsmarknaden och mindre inflytande för löntagarna när facket successivt försvagas. Det kommer att bli ännu större klyftor mellan rika och fattiga, trots att forskning visar att jämlika samhällen fungerar bäst.

Det finns bara ett sätt att bryta den utvecklingen och det är att rösta fram en rödgrön majoritet vid ödesvalet i september.

Mona Sahlin kommer att bli en utmärkt statsminister och lagledare. Hennes erfarenhet och ideologiska övertygelse väger betydligt mycket tyngre än Fredrik Reinfeldts. Att hon inte skulle klara av uppdraget är rent nonsens. Tvivlarna kan gärna läsa hennes bok.

Kritiker hävdar att hon inte kan representera Sverige internationellt på det sätt som Fredrik Reinfeldt gör. Det är kvalificerat struntprat.