En Centerklyscha

Inget går hem hos partifolk mer än självkritik kombinerat med ett övertygande förslag på lösning.

Att möta dåliga opinionssiffror med glättighet och klyschor är däremot inte tillrådligt. Så kanske skulle partiordförande Lööf läsa vad valanalysgruppsordförande Lööf skrev för lite mer än två år sedan.

Dagens Lööf har nämligen fastnat i en enda lång cirkelklyscha, tragiskt manifesterad i en rolig men även lite hånfull kortintervju i DN igår.

Reportern konfronterar Centerledaren med kritiken att hon använder för många klyschor – och får till svar en lång harang klyschor.

För 2,5 år sedan slog Centerns valanalysgrupp fast att det var en ”avstannande förnyelse” som var partiets problem. Alla de spännande idéer partiet tidigare haft tidigare hade hamnat på sparlåga.

Mer sant är snarare att Centern aldrig slutat snacka förnyelse för förnyelsens skull, Centerpolitik i snärtig punktform.

Centerpartistisk idépolitik de senaste fem sex åren har varit omvälvande – kärnkraftsvändningen, försvagat motstånd mot uranbrytning i Sverige, de upprepade arbetsrättsattackerna, attackerna på facket och att ligga i bräschen för en marknadsliberal omdaning av nästan all offentligfinansierad verksamhet.

Men istället för att för ett ögonblick stanna upp och konkretisera fortsätter Lööf att var och varannan vecka skicka upp testballonger i symbolpolitik.

Lite avdrag här och där ska öka folks frihet. En ”sparandelinje” skulle i vintras belönas med skattereduktion, skatteavdrag ska införas för IT-tjänster, sänkta ingångslöner ska ge unga jobb, arbetsförmedlingen ska konkurrensutsättas – som om det vore själva förmedlingen av arbete brustit så att 400 000 svenskar står utan jobb.

I sitt tal i Almedalen visades den centerpartistiska rastlösheten i att Lööf talade om sina planer för ”Alliansen 2.0”. Det är den ”avstannade förnyelsen” som återigen flåsar henne i nacken.

Är det Annie Lööfs fel att partiet allt oftare i opinionsmätningarna ligger under fyraprocentspärren?

Beslutet att redan för ett par mandatperioder sedan släppa sina traditionella och trogna väljargrupper till förmån för lättflyktiga storstadsväljare var inte hennes.

Dessutom har hon i jobbet att båda vinna och behålla dessa väljare fått större motstånd från Miljöpartiet än Maud Olofsson hade.

Så nej, de deppiga siffrorna är inte hennes fel. Men det är samtidigt mycket svårt att se att hon är rätt partiordförande att göra något åt dem.