Efter tolv år som LO-bas

På plussidan kan Wanja Lundby-Wedin notera höjda reallöner för LO-medlemmarna under 15 års tid. Som första kvinnliga ordförande har hon också satt jämställda löner på dagordningen, dock utan någon större framgång.

LO har förvandlats under Lundby-Wedins ledning. Den mest påtagliga skillnaden är att nästan 500 000 medlemmar har försvunnit under 2000-talet. Medlemstappet kan förklaras på flera sätt.

Den rådande tidsandan har gjort att fackets betydelse har tonats ner. Det är individualism och satsa på dig själv som gäller, i stället för kollektivt agerande tillsammans med andra. Okunskapen om hur arbetsmarknaden fungerar är också stor.

Ett sargat LO har trots idogt arbete misslyckats med att förklara för unga vuxna vilken roll facket spelar. De som behöver ett fackligt medlemskap mest vet inte vad de ska det till.

Maktskiftet 2006 försämrade läget radikalt. Högre avgifter till a-kassan och borttagen avdragsrätt skrämde bort hundratusentals. Det var en medveten strategi från regeringen Reinfeldt för att försvaga den fackliga rörelsen.

Wanja Lundby-Wedins medverkan i AMF-skandalen för tre år sedan försvagade hennes position rejält. Medlemstappet har tvingat förbunden att banta sina organisationer. Därmed har slagkraften och möjligheten att nå ut och värva nya medlemmar försämrats.

Arbetslivet har också förändrats, men LO-strukturen är fortfarande till stor del uppbyggd på industrialismens fabriker. Det fackliga medvetandet i nya tjänsteföretag i servicebranschen är för dåligt, trots att det är där problemen är störst med osäkra anställningsformer och bemanningsföretag.

I senaste valet röstade bara varannan LO-medlem på Socialdemokraterna. Den uråldriga tesen att arbetare röstar rött och tjänstemän borgerligt håller inte längre.

Det finns ändå en framtid för facklig-politisk samverkan, men den nuvarande formen är stelnad och föråldrad. LO ska inte bara vara en lydig filial till Socialdemokraterna. Banden dem emellan behöver inte klippas av helt, men åtminstone lösas upp.

Landsorganisationen borde bli tuffare och göra sig mer fri från partiet, och partiet borde å sin sida söka fler gemensamma projekt även med TCO och Saco. Tjänstemanna- och akademikerförbunden har inte upplevt samma kräftgång som LO, utan de ökar antalet medlemmar även bland de unga.

Fackliga frågor är nämligen ofta också politiska. Det finns lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, trygghetssystem och mycket annat som rör jobben.

De rödgröna partierna har mer gemensamt med löntagarna i LO, TCO och Saco i dessa frågor än de borgerliga partierna. Det gäller oavsett vad Moderaterna än kallar sig för.