Svag politik skapar osund polarisering

Det skriver Björn Sprängare, ordförande Svenska Jägareförbundet och Nils Erik Åhmansson, ordförande Svenska Kennelklubben.

Det har nu gått ett drygt år sedan EU-kommissionens ingrepp i vargfrågan, vilket ledde till en härdsmälta i svensk rovdjurspolitik. Vi gick från ett tydligt riksdagsbeslut med mål för rovdjurspolitiken till ett politiskt vakuum.

Bristen på en konsekvent och genomtänkt politik för svensk rovdjursförvaltning har fört med sig en osund polarisering i samhället. Det beror helt och hållet på den mycket infekterade frågan om vargpopulationens storlek, genetik och förvaltning. Något förenklat har här landsbygdens värderingar och livsvillkor ställts mot stadens. Där människor som direkt drabbats av vargens beteende och utbredning upplever sig som marginaliserade genom att de har svårt att få förståelse för sina synpunkter hos dem som lever i en helt annan miljö.

Symtomen på den osunda polariseringen är tyvärr många. Människor hotas och hängs ut. Tendenser till extremism börjar gro. Lokala gröna näringar tvingas ge upp. Markägare förlorar intäkter. Fastighetsvärden tenderar att sjunka. Livsstil och livskvalitet i delar av landet påverkas mycket negativt. Personliga tragedier förekommer frekvent. Strejker och demonstrationer av olika slag blir allt vanligare.

Från rättsstatlig synpunkt är det mycket allvarligt att bristen på en tydlig och långsiktig politik leder till att en och annan tar saken i egna händer. Det gäller inte bara den som känner sig övergiven av samhället och drabbas av kringstrykande varg. Det gäller också den som förespråkar en av människan orörd fauna som tar till odemokratiska medel för att nå sitt mål. Bådadera underminerar rättsstaten.

Minst en halv miljon människor påverkas direkt av framtida politiska beslut i vargfrågan. Det minsta medborgarna kan kräva är därför att frågan ska beredas noggrant och omsorgsfullt för människans, viltets och demokratins bästa. Det har inte skett till dags dato.

Det är inte rimligt att det ska vara svårare att hantera frågan om hur förvaltningen av vargen ska ske än att politiskt hantera och ta ansvar för till exempel statens finanser, försvarspolitiken och andra viktiga strategiska samhällsfrågor. Det är inte hållbart att i längden avstå från att utvärdera och på ett adekvat sätt ta hänsyn till de socioekonomiska effekter som det ökade rovdjurstrycket för med sig.

Det må vara att EU-kommissionens ingrepp i den svenska rovdjurspolitiken är en unionsrättsligt besvärlig fråga. Men varför skulle det hindra oss att i vanlig politisk ordning bereda frågan om vår framtida vargförvaltning, när vi faktamässigt har alla erforderliga biologiska data?

Vad är det som gör det så svårt att väga in följderna när man ska ta ett beslut som får stor påverkan på olika delar av samhället landsbygdsnäringarna, fastighetsvärdena, vår fauna och inte minst viktigt den enskilda människan? Är det inte i själva verket en självklarhet att man väger samman biologiska fakta med en konsekvensbeskrivning av den tänkta politiken?

I de flesta andra sammanhang bereder vi våra frågor sakligt och objektivt, som till exempel i kraven på miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken eller som i regeringens direktiv för jaktlagsutredningen med krav på konsekvensbedömning i samtliga förslag. Därför måste regeringen även i denna fråga ta ett helhetsansvar, och i linje med svensk praxis, ta ett initiativ till en välgrundad och faktabaserad analys av den föreslagna politikens konsekvenser, såväl ekonomiskt som socialt.

Vi om några, kan förstå att det i nuläget är brådskande med en vargförvaltningsplan för alla parter. Det undantar dock inte kravet och allvaret i att parallellt göra en gedigen konsekvensbeskrivning, för att långsiktigt säkerställa en hållbar förvaltning med bred förankring.

Björn Sprängare

Nils Erik Åhmansson