Måndag, 24 juli - vecka 30
Debatt

Om den stora Frödingparadoxen

Är det inte underligt att det på hundra år skrivits 20-30 gånger mer OM Fröding än han skrev själv, utan att man uppmärksammat den röda tråden i hans sena diktning?
Artikeln fortsätter efter annonsen

Är inte detta häpnadsväckande i jämförelse med ett fynd av ”Uppdrag Granskning”?

För att förstå Fröding som poet, men också som människa, måste man vara klar över att hans värld består av både en fysisk och en överfysisk tillvaro. Litteraturforskningen och dagens tolkare bryr sig inte om detta, och går således miste om halvparten av hans verklighet. Det verkar som de anser det pinsamt eller besvärligt att ge sig in i hans kosmiska världsbild, där allt har en sorts medvetande, från atomer till människor till solsystem. Allt detta i en gigantiskt och ständigt pågående samverkan. Men för honom är det inte en fantasivärld, utan full realitet som han samspelar med i dröm som i vaket tillstånd. Han fångar detta hiskliga skeende i ett enda begrepp, kanske det mest hissnande ordet i svenska språket: Föralltelse.

Många av hans handskrifter om livet, rymden, tiden och evigheten ligger fortfarande opublicerade på Uppsala Universitetsbibliotek, dessa som forskarna lagt åt sidan som ointressanta. Hans ”underliga” världsbild blev aldrig tagen på allvar, eller den ansågs som tecken på psykisk sjukdom.

Denna världsbild ligger naturligtvis långt från det folkliga och värmländska, fjärran från Dansen borti vägen, men framstår i dag som en altruistisk utmaning till vår tids egosystem som håller på att föröda ekosystemet. Han utvecklade en tidig version av vad den norske filosofen Arne Næss hundra år senare kallar Djupekologi:

”Omsorg flyter naturligt om ”jaget” utvidgas och fördjupas, så att skydda Naturen är identiskt med att skydda sig själv...”

I ett samtal nyligen på SVT2 mellan Richard Attenborough och Barack Obama var konklusionen denna: Om vi ska hoppas på att lösa de enorma ekologiska problem vi står inför måste dagens ungdom identifiera sig med något högre, med själva naturen. Detta ”något högre” var vad Fröding beskrev och identifierade sig med för snart 130 år sedan, inte bara med allt levande, utan med själva Kosmos:

Det är, som om vinden ett budskap mig bär om lyckliga dagar, som randas,

mitt blod är i oro, jag tror jag är kär –

i vem? – ack i allt, som andas.

Jag ville, att himlens och jordens allt låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt

När högskolor och universitet börjar inse att ungdom, för att klara av framtiden, måste få utbildning i hur man identifierar sig med naturen, kanske det inte behöver gå tusende år innan man förstår vad den fattige munken från Skara egentligen visste.

Men den stora paradoxen är att den åldrande Fröding- fansen och de konservativa litterära kretsarna inte bryr sig om denne Fröding, eller de ängslas för att tappa den värmländska nostalgin om han släpps loss i Kosmos?

Rolf Erik Solheim, Arvika

Rätta oss
1 / 1
”Hans ’underliga’ världsbild blev aldrig tagen på allvar, eller den ansågs som tecken på psykisk sjukdom”, skriver Rolf Erik Solheim. Här ses Gustaf Fröding (till höger) spexa i vattnet med vännen Verner von Heidenstam.
Aktuell artikel (1 av 1)
Om den stora Frödingparadoxen

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!