Tio steg av old school coolhet
Grahn
Krönikan [#221]
Jag grips av coolhet på öppen gata.
Den kidnappar min kropp, jag kan inte
komma loss.
I tio steg är jag en nigga from the old school, on a dance floor nigga doing old moves.
Jag vet inte vad de heter, rapparna från Amerika, som åker i hoppande,
välfälgade bilar, i byxor och baseballkepsar, i alltför stora storlekar, med ett baksäte med tjejer, pigga och utan bälte, klädda för sol och bad. De är så märkliga, de rapparna. De sjunger texter som kunde komma från en pappablogg. De sjunger att de är motherfuckers och
frågar who’s your daddy?. De sjunger om att vara pappor och gilla mammor. De klär elaka beats i föräldraskapslyrik.
De är så märkliga, för de är så coola. Till sin omvärld sänder de signaler om kontroll. De kan hantera det hela, de vet hur man ska leva. Man ska åka i hoppande, välfälgade bilar och inte se något obekvämt i det. Ingen märkbar ångest kan berida dem. De går inte till affären med en sjudande fundering på hur det här ska sluta nu: hur kommer det att gå, hur kommer jag att klara mig? När de möter en ytligt bekant famlar de inte mellan hälsningar, med armarna i halvgardering, den ena böjd mot kram och den andra klar för skak, som bilden av en sömngångare, som en levande död.
De coola står över sådant. De har inte hud, de har självmedvetenhet.
Coolhet har fascinerat mig på samma sätt som höga iq-tal. Det går inte att fejka, en del bara har det. Och jag har funderat: tänk om jag har det? Utan att veta om det?
Jag har av det skälet aldrig gjort ett iq-test.
Jag har heller aldrig gjort ett coolhetstest, men jag utsätts för ett, nu, här, en oförberedd kväll i oktober. Jag går ensam och tågtrött och passerar en bar, och jag märker inte vad som händer
förrän jag fastnat helt i scenen.
Ur högtalarna mot gatan spelas hip hop. Välfälgad hip hop, cool och självmedveten, av och för baseballkepsar, och den hakar in i mina steg. Låtens rytm, den landar i direkt synk med min. Det är inte avsiktligt, det är tillfällighetens spex: jag går i ett tempo som får det att se ut som om jag följer musiken. Som om jag gör mig till en del av den, identifierar mig, förlänger min person genom ljudet. Jag går med min rödkylda näsa och krökta laptoprygg och skyggar för torgets tonårskilleblickar, medan baseballkepsen rappar om en nigga from the old school, on a dance floor nigga doing old moves... och det måste se ut som om jag tar det som mitt soundtrack.
Det är en absolut grotesk situation. Jag kan inte komma ur den. Inte utan att hänga kvar i ett steg, göra en paus i
luften, bryta min gång för att försöka landa i otakt. Jag ökar farten i stället, men det förvärrar: jag agerar som om jag stärkts av detta ledmotiv, dopats med kraft och attityd och skyndar snabbare fram.
Till slut tonar tonen ut. Jag kommer ut i andra sidans tysthet, fri i en känsla av tomhet. Jag går vidare och tänker: så det var coolheten, det. Där var den. Coolheten. Jaha. Den var inte som på MTV.
Sedan åker jag hem i min säkerhetsbältade, budgetfälgade bil, och jag
somnar med katten i min armhåla,
i samma procedur som varje natt.
Franz ”Thrash” Kafka (the artist
formerly known as Klas Ingesson):
denna vildmarkstorped, mer ärrig för varje gång hon kommer hem. När dag är liden faller hon i spädbarnets ömklighet. Det är en personlighetsförändring. Hon
lägger sina strider till handlingarna och blir en kattunge igen. Hon diar min armhåla. Hon krampar med tassarna och gräver sig djupare in, låter sin nos begravas alldeles.
Who’s your daddy? frågar jag, så coolt jag förmår, men finner att hon somnat.
Och i nonsenslandet mellan vakenhet och sömn minns jag en annan scen jag fastnat i, en annan kidnappning av min kropp.
Det hände i Göteborg, innan
bokmässan, där jag planlöst flanerade, för att jag hellre går ensam utomhus än bland folk inomhus. Jag satte mig på en bänk, ett brödbitskast från kanalen, omgiven av gäss, och började läsa i min egen bok. Det gjorde jag för att träna inför mitt prat på bokmässan, för att jag inte vill prata utan att ha tränat på det; att prata med manus är det enda prat jag tål. Jag läste i boken och såg upp, läste och såg upp, för att i huvudet
repetera, se vad jag kom ihåg.
Och då, just då, i ett ögonblick då jag såg upp – då kom en grupp tyskar på andra sidan. Jag visste att de var tyskar för att de bar vindjackor i fyra nyanser av neon. De stannade, tittade mot mig, och så började de fotografera. Alla med varsin kamera.
En trupp tyskar tog kort på mig, och jag insåg vad de såg, vad de hade föresatt sig att föreviga: den unga, tänkande människan, förlorad i litteratur, drömskt spanande över vattnet. Litteraturen och vattnet, dessa livets två källor, förenade i en bild.
Jag kom inte loss där heller. Jag blev låst i min roll, måste vänta tills de går. Jag ville inte rasera det motiv de funnit.
Och jag blir upprymd av tanken på att jag nu finns i deras fotoalbum.
Någonstans i Tyskland visas bilder från denna resa, och när mitt foto bläddras fram, då skrockar de, fantiserar, undrar vem han var, vad han gjorde där: vad läste han, hur lever han? De kommer att
resonera om min person, gissa och spekulera. De vet ingenting. De kan betro mig om vad som helst.
Kanske tar de mig för en tragisk figur: en ensam man som läser sin egen bok. Kanske tar de mig för det uppenbara. En nigga from the old school, on a dance floor nigga doing old moves.
I stället för att inte veta något
Grahn
(I går 12:11)
Att vistas bland främlingar är slitsamt.
Att gå i affär en obeskrivlig kamp.
Det är ett nämnvärt handikapp.
Läs mer...
Man kan nog härma sig i mål
Grahn
(2010-03-12)
KRÖNIKAN [#236]
Som självskeptiker betraktad är jag oväntat självsäker.
Jag kan nästan inget, men jag tror jag skulle kunna låtsas kunna nästan vad som helst.
Det är en hoppfrämjande idé, en tankearm att somna på.
Läs mer...
Åttahundra för korta dagar
Grahn
(2010-03-05)
KRÖNIKAN [#235]
Han brukade skrika när jag gick, i panik, varje gång.
Nu skriker jag, i patetik, en klagosång,
lockande på något som alltför snabbt
försvunnit:
O-er-sätt-lig-heee-teeeeen!
Läs mer...
En ilsken docka i bröstfickan
Grahn
(2010-02-26)
Man borde ha en stöddocka, en emotionell tamagotchi.
En maskot vid sin sida för att kommentera allt som sker.
Min skulle se ut som Niklas Wikegård.
Läs mer...
Jag är han jag inte ville möta
Grahn
(2010-02-19)
KRÖNIKAN [#233]
Jag dräps av minderårig tjej vid Slussen.
En bit av mig dör, jag är inte längre jag.
Jag vet vem jag är och jag är idiotalltsågubbtypjäveln.
Läs mer...
Detaljer från ett OS-guld
Grahn
(2010-02-12)
KRÖNIKAN [#232]
Visa mig en rödgrönblå flagga med olivkvist på, och jag säger det är Eritreas. Visa en blågrönvitröd med silkesbomullsträd och jag säger: Ekvatorialguinea.
Det är den sortens kvaliteter jag äger: den stora oduglighetens briljans.
Läs mer...
Den som inte blev börsmäklare
Grahn
(2010-02-05)
KRÖNIKAN [#231]
I min kropp vilar en hårt arbetande man.
Han finns där, det är sant.
Han är bara lite trött ibland.
Läs mer...
Ingenting att oroa sig för
Grahn
(2010-01-29)
KRÖNIKAN [#230]
Vi ser på diabilder, vi är tre generationer i vakuumvinter.
När de togs fanns inte jag.
Det var en obekymrad tid.
Läs mer...
Du kommer att krångla till det
Grahn
(2010-01-22)
KRÖNIKAN [#228]
Han har fyllt ett, han har fyllt två; hur snabbt kan evigheter gå?
Snabbare än jag kan förstå.
Snart har han ett liv jag inget vet om och det stör mig, jag vill veta allt.
Läs mer...
Bärst av allt är schuuukdomen
Grahn
(2010-01-15)
KRÖNIKAN [#228]
Tusen minus i hybrisvintern.
Det är då den stora magsjukan rullar in.
Samt ut.
Läs mer...
En existentiell parkeringsplats
Grahn
(2009-12-18)
KRÖNIKAN [#227]
Om Gud finns är han rik, han har råd med Lars Lerin.
Det är han som målat himlen utanför,
decembersjön och snön, den krumma, stumma skogen, blek och stel av frost.
Jag är fattig men förmögen, jag kan gå ut och sedan in.
Läs mer...
De lurar mig inte (men jag vill)
Grahn
(2009-12-11)
KRÖNIKAN [#226]
Jag är inte nöjd med mig själv, jag skulle vilja vara lite dummare.
Det är inte säkert att det går.
Jag vill vara precis lagom dum för att innerligt älska chokladkalenderschokladen.
Läs mer...
Om det inte gjorde ont skulle jag le
Grahn
(2009-12-04)
KRÖNIKAN [#225]
Något jag verkligen inte gillar är sådana som bara pratar om sin senaste semester.
Jag bara pratar om min senaste semester.
Jag frågar och måste svara, det vore otrevligt att låta bli.
Läs mer...
Slöseri att träffa ännu fler
Grahn
(2009-11-27)
KRÖNIKAN |#224]
Jag träffar för lite folk.
Jag ligger skalor under genomsnitt.
Jag vill inte träffa fler, jag vill träffa de jag redan träffat lite till.
Läs mer...
Jag var en gång en surfare
Grahn
(2009-11-20)
KRÖNIKAN [#223]
Jag brukade köra för fort på Pacific Highway, jag brukade ha surfbrädor på taket, jag var solbränd och yngre än någonsin igen.
Det här var ett par veckor sedan.
Nu är det annorlunda, det är som vanligt.
Läs mer...
Oförmån är världens lön
Grahn
(2009-11-13)
Det stora scoopet kan man som journalist oftast bara drömma om. Som härom natten, när jag drömde om att det fanns en hittills okänd fortsättning på den tv-reklam som den stora banken gör för att locka oss att bli förmånskunder.
Läs mer...
Till Narnia – fast tvärt om
Grahn
(2009-11-07)
KRÖNIKAN [# 225]
Jag minns första gången jag skulle få spela tv-spel som om det vore i går. Regnet smattrade mot rutorna och höstlöven låg i prydliga mammaihopkrattade högar på gården. Alla inomhuslekar var färdiglekta och det gick inte att göra så mycket mer med dagen. Då deklarerade farsan högtidligt att det nog var dags att lära sig spela tv-spel.
Läs mer...
Bakbunden i en raggarbil
Grahn
(2009-10-30)
Krönikan |#224]
Jag kommer från Kil.
Där grisera kör bil.
Gärna Volvo eller Amazon, gärna bucklig, gärna rollad i någon skojig färg. Så länge den kan svänga på en femöring i rondellen, tar sig över farthindret i mitten på Storgatan och har rikligt med utrymme för rejäla bashögtalare är den ett kap.
Läs mer...
Till Zarah med limousin
Grahn
(2009-10-23)
KRÖNIKAN [# 223] Här står vi – bilister, cyklister, fotgängare, föräldrar med barnvagn – och ser på när greencargo-loket segar sig förbi järnvägsövergången.
Läs mer...
Ett sandslott för ett luftslott
Grahn
(2009-10-16)
Krönikan [#222]
Jag vet vad jag vill jobba med, jag ska börja nu direkt.
Ett drömjobb, min verklighet.
Sandslottsarkitekt på en strand vid ett korallhav.
Läs mer...
Kultur & Nöje
Krönikan: Jobb-tv och ångestens olika former
Nöje
Söndagskväll. Helgens sista timmar rinner iväg i ett fasansfullt tempo. Jobbet och vardagen står obarmhärtigt runt knuten och väntar. Ångesten börjar bulta så smått i magtrakten.
Läs mer...
Willy litar på fanklubben
Nöje
En efter en har de fått lämna Let’s dance och nu återstår bara tre. Claudia Galli, Mattias Andréasson och Willy Björkman är redo att kasta sig ut på dansgolvet och tävla om finalplatserna.
– Det känns nervöst, säger Claudia Galli.
Läs mer...
Det är bara att kapitulera
Böcker
I Vännerna löper Lars Jakobson linan ut och drar de i dag fullt logiska konsekvenserna av utvecklingen inom nanoteknologin och av den enorma tillväxt av datorkraft som skett de senaste 25 åren. VF:s recensent är golvad av författarens senaste roman.
Läs mer...
Hennes humor får plats i väskan
Kultur
Stora händelser i en liten bok är titeln.
Ellinor Henrikssons dagboksanteckningar är innehållet.
– Det är humor som får plats i en liten väska, säger hon.
Läs mer...
Stig blev kungligt belönad
Reportage
Under sina år som utrikeskorrespondent i Moskva träffade Stig Fredrikson den sovjetiske regimkritikern Aleksandr Solzjenitsyn i hemlighet. För allmänheten har han under fyra decennier begripliggjort komplicerade utrikespolitiska skeenden. Lagom till sin 65-årsdag belönades han med en kunglig medalj.
Läs mer...
Hetaste tipsen i ny spelblogg på VF.se
Övrig sport
Sugen på att tjäna några extra kronor till hushållskassan?
Häng i så fall med i det senaste bloggtillskottet på VF.se: Niclas Moréns spelblogg.
Läs mer...
Följ SM-slutspelet via Hockey-bloggen
Ishockey
Två år i rad har ni kunnat följa Färjestads öden i SM-slutspelet bäst via VF-sportens Slutspelsblogg.
2010 blir ingen undantag men enda skillnaden är att vi inte startar någon ny blogg utan fortsätter att skriva i Hockeybloggen.
Läs mer...
Greger tackar för sig
Ishockey
Färjestads guldhjälte från 1998, Greger Artursson, har spelat sin sista match i karriären.
– Det känns bra och helt rätt, säger han med glad ton på rösten om beslutet.
Läs mer...
Anna: ”Jag bad till högre krafter”
Nöje
En gastkramande omröstning avgjorde Melodifestivalen. Till slut stod Anna Bergendahl som vinnare med låten This is my life.
– En otrolig känsla, säger hon till TT Spektra.
Läs mer...
Köksvägen till stjärnan
Reportage
Leif Mannerström är en av Sveriges mest väldekorerade kockar. Vägen till framgången och berömmelsen gick köksvägen, som utskälld morots– och potatisskalare.
Läs mer...
25 nya VF-bloggare – på nolltid
Karlstad
25 nya bloggar - på lite drygt ett dygn.
VF:s nya bloggportal kan inte beskrivas som annat än en storsuccé.
– Det känns roligare att finnas på en värmländsk sida, tycker Anna Åkerström som bloggar om mode.
Läs mer...