En gång jobbade jag med nyhetsjournalistik. Det flydde jag från, jag tyckte jag var taskig. Jag var för ocool inför sammanhangen. När en nyhetschef kängade in och sa att den här direktören, hon har svindlat folk, lurat dem, baktalat och förstört, hon är orättvis och elak och nu, Marcus, är det du som åker dit, kräver svar och ställer henne mot väggen – då återvände jag med en känsla av att det varit jag som varit den dumma. Nu skulle hon få åka hem och vara ledsen, orolig, hela kvällen skulle vara förstörd, hon skulle bara vara nervös. Hon skulle sitta vid köksbordet och prata med sin familj om vilken jobbig dag hon haft, om hur den otäcka journalisten kom in, om alla frågor han ställde och herregud, vad ska folk säga när de läser tidningen i morgon?
Varje gång jag ser någon Uppdrag granskning-grävare rumla in på något kommunkontor, spjärna upp korridorsdörrar, fråga en förvaltningschef om varför det här pappret ser ut som det gör, varför det försvunnit, varför de aldrig ger besked, vad de håller på med egentligen, då fylls jag av olust. Jag tycker det känns orättvist.
Mitt intellekt förstår att det behövs, det är samhällsnytta, demokratifunktion och viktigt, någon måste göra det. Som vanligt med mitt intellekt är det i underläge, överröstat av resten av min kropp, magen som säger men du, Janne Josefsson, nu räcker det väl ändå?
Man hör rösten spricka, ser ögonen flacka och förstår att där, där sitter en människa som inte kommer att vilja gå ut på några veckor. När programmet sänds sitter hon med filten över ansiktet och känner världen falla utanför. Det som i mitt vardagsrum är en timmes onsdags-tv, tidsfördriv, ett inslag snart försvunnet, det är hos henne ett allt avgörande moment.
Hon kommer att sitta inomhus, ensam, möjligt tetravinsbeväpnad, och på nästa parmiddag väller allt fram, vid midnatt, när det känsliga ämnet till slut har förts på tal. Alla har sett det, alla vet, alla pratar om det nu, men vännerna vet att de inte borde fråga, de låter det vara, tills hon själv svämmar över, ångesten går som en tsunami genom hennes medvetande, hon måste få det ur sig, fumlar avecen över bordet och skriker att den där journalisten har förstört hennes liv!
Jag vill inte jobba med sådant. Jag vill inte jobba med att vara taskig, provocerande, obekväm och störande, granskande och oönskad. Om min närvaro inte gör folk glada gör inte folk mig glad heller. Jag vill vara fredlig och i fred.
Jag vill jobba med något som ger mig tid att titta på Elton när han leker, utan att han vet om det. Jag älskar de ögonblicken. De är inte många, blir aldrig långa, han har en utomjordisk förmåga att känna närvaron. Efter några sekunder börjar han titta sig omkring, upptäcker mig och säger häijä!, men jag vill stanna i dem en livstid. Hans pillande, funderande, hans omedvetna utforskande. Hans snart tvååriga blick när han sätter en leksaksdinosaurie på en leksaksbil; ett helt nytt experiment, en förut okänd möjlighet.
Och när han springer fram, sträcker upp sin hand och kräver att jag ska ta den, följa med till där han vill vara, då vill jag inte ha annat nonsens att bry mig om. Min närvaro gör honom glad och han gör mig glad också. Jag vill följa med och sitta ned och säga ja, Elton, det där är en katt. Mjau. Duktig du är.
Man är en idiot om man önskar en mer intellektuellt utvecklad tillvaro än så.
Det där är en katt. Den låter mjau. Duktig jag är, jag som vet det.
Jag vill gå vid ett hav i ett land på en ö långt bort och bygga sandslott, av vit lagunsand, i stället för oktoberblött kommungrus, och inte göra något, inte tänka något, annat än att vara lekassistent, kompanjon i ett upptäckande av en värld, ett universum, ett nytt liv, en utopi.
Sådant vill jag jobba med, resten vill jag slippa.
Det är en utopi, ett luftslott till dagdröm.
Det kallas att vara föräldraledig.
SKIFTBYTE
Nu försvinner Marcus Grahn en stund. Åter tillbaka 2009-11-20. Vikarier kommer att hålla öppet under tiden. Grahn har uttryckt en önskan om att vikarierna ska vara jättedåliga, med hopp om att bli saknad, men allt tyder på att de är jättebra.