Ett gräsligt jobb för att bli hög
Grahn
Cypress Hill-sången om gräs, har du hört den någon gång?
De sjunger hiiigh, sooo hiiigh; som ett
mantra, en besvärjelse.
Det låter som ett soundtrack till mitt liv.
Man har inte roligare än man gör sig och jag har inte roligt alls. Jag är kroppsligt och själsligt tärd av gräs. Inte sådant Cypress Hill sjunger om, inte sådant man blir ledlös av att röka. Sådant som växer runt vårt hus. Sådant man blir hatisk av att klippa.
Får du också en så där hemtrevlig, fri och härlig, mysigt surrande, friskt doftande bild av ordet gräsklippning?
Ge den bilden till mig, jag ska pensla den med älgpäls och servera vid ett björnide.
Inget i den bilden stämmer, den är för falsk för att få fortleva. När jag berättar om gräsklippning berättar jag inte om en promenad i någon park. Jag berättar om en expedition, ett vildmarksäventyr på Ola Skinnarmo-nivå. Att klippa vår så kallade gräsmatta är inte som att bestiga Mount Everest, eller K2, med ett vindskydd på sin rygg. Det är som att bestiga Mount Everest, samt K2, med en gräsklippare framför sig.
Det har blivit en existentiell vagel för burdus att ignorera.
Jag vill passa på att hälsa till ett företag som heter Stiga: ni gör jättejättejättedåliga gräsklippare. Vi har tvingats behandla vår Stigaklippare som föräldrar en gång hanterade oregerliga barn. Vi har skickat bort den över sommaren. Givit fullmakt åt bättre, bryskare händer. Låtit folk som jobbar med att göra gräsklippare lydiga ta hand om den, med hopp om att få något helare, snällare och lugnare tillbaka. Ordning ordnades, vi hämtade och förde hem den, men så snart den släpptes fri föll den i samma trasiga mönster igen. Nu har alla instanser gett upp, lämnat den helt i vårt våld.
Det är en skallrande, slamrande
punkare till gräsklippare jag ger mig ut med, en motsträvig och tjurig, i krig mot den trädgård vi båda mår så dåligt av. Gräsklipparen mår dåligt för att den är gjord för plana gräsytor. Jag mår dåligt för att jag har en gräsklippare som är gjord för plana gräsytor, samt en trädgård gjord av mossa så kuperad att det är tidsskillnad mellan högsta och lägsta punkten.
Det kan bara kallas vedervärdigt.
Medan jag forcerar vidundret mellan stenar, rötter, dalgångar och fjäll, och i intervaller fräser ”vedervärdigt, vedervärdigt!”, säger en av mina hjärnceller till en annan:
Nu är du inte stor, Marcus. Nu är du liten och otacksam, inte obetydligt kort i kraniet. Du är intellektuellt reducerad. Är det här något att bli arg på? Känns det rimligt att svära för det här, att berätta om det i redaktionella spalter sedan? Det finns de som har det mycket värre, Marcus.
Men det hjälper inte, jag lyssnar inte på mig. Jag kan helt enkelt inte prata med mig. Vi är inte på samma nivå, jag är en alien, döv för mina argument. Jag bara fortsätter och förfaller och tänker att det finns faktiskt de som har det mycket bättre också, Marcus.
Det är en bedrövlig kamp, den känns hopplös och oändlig, men den går till en gräns.
Fel, den går till två gränser.
Den första är när det blivit så outhärdligt att jag vill ifrågasätta själva idén med att andas. Den andra är när jag ändå fortsatt och nått manisk nivå, ett slags tillstånd av trans. Det har blivit för jobbigt för att jag ska kunna förstå det. Min hjärna kan inte relatera till kroppens situation. Den kan inte hantera haveriet. Den kan bara skratta förvirrat, låta kroppen mala på. Hjärnan slänger upp fötterna på näsbenet och säger det ser bra ut, kämpa på, jag hejar på dig, ge inte upp.
Jag blir på något plan mentalsjuk.
Hjärnan börjar skoja med mig. Det är av överlevnadsinstinkt, ett hjärnans motgift mot kroppens terror; jag börjar skoja med mig själv, och jag gör det på sätt som jag inte ens själv tycker är kul. Jag tänker: det här är gräsligt. Jag startar Cypress Hill-låten i min skalle och sjunger att gräset är hiiigh, sooo hiiigh, och det är inte roligt gjort, det är tråkigt gjort, men det är hjärnans show för kroppen, ett slött försök att underhålla den.
Mot slutet får jag segervittring. Det går prestige i detta. Jag ska besegra hela mattjäveln, det ska bli full utklassning, inte ett strå får stå ostupat på det slagfält jag bedriver. Det här är mitt livs problem nu och jag ska skicka det tillbaka till varifrån det kom. Jag ska förinta det, vara skoningslös.
Och jag vinner, jag gör det. Jag kan till slut gå in, öppna fönstren och känna den fria, friska doften av nyklippt gräs. Med en relativt patetisk after work-kopp kaffe läser jag sedan ännu en artikel om det som kallas lyckoproblemet, det enda problem jag begär en lösning på. Där säger en forskare nu:
”Vi är nöjdare än vi tror, men vi verkar hela tiden upptagna av problem. Förmodligen har det en evolutionär förklaring. Det var inte de nöjda som överlevde, utan de som ständigt, oroligt och stressat, spanade mot horisonten.”
Och jag spanar mot horisonten, oroligt och stressat, något annat kan ingen säga. Jag ser i realtid gräset växa där, jag måste snart ut i strid igen, men jag är redo, jag viker inte ned mig. När skymningen sjunkit gör jag ett segervarv i trädgården. Jag inventerar mitt motstånd, betraktar ett slaget gräs, stolt och i triumf, och det sker i ett ogreppbart, obeskrivligt välbehag som bara gör mig hiiigh, sooo hiiigh.
Jag är ensammare än jag tror.
I stället för att inte veta något
Grahn
(I går 12:11)
Att vistas bland främlingar är slitsamt.
Att gå i affär en obeskrivlig kamp.
Det är ett nämnvärt handikapp.
Läs mer...
Man kan nog härma sig i mål
Grahn
(2010-03-12)
KRÖNIKAN [#236]
Som självskeptiker betraktad är jag oväntat självsäker.
Jag kan nästan inget, men jag tror jag skulle kunna låtsas kunna nästan vad som helst.
Det är en hoppfrämjande idé, en tankearm att somna på.
Läs mer...
Åttahundra för korta dagar
Grahn
(2010-03-05)
KRÖNIKAN [#235]
Han brukade skrika när jag gick, i panik, varje gång.
Nu skriker jag, i patetik, en klagosång,
lockande på något som alltför snabbt
försvunnit:
O-er-sätt-lig-heee-teeeeen!
Läs mer...
En ilsken docka i bröstfickan
Grahn
(2010-02-26)
Man borde ha en stöddocka, en emotionell tamagotchi.
En maskot vid sin sida för att kommentera allt som sker.
Min skulle se ut som Niklas Wikegård.
Läs mer...
Jag är han jag inte ville möta
Grahn
(2010-02-19)
KRÖNIKAN [#233]
Jag dräps av minderårig tjej vid Slussen.
En bit av mig dör, jag är inte längre jag.
Jag vet vem jag är och jag är idiotalltsågubbtypjäveln.
Läs mer...
Detaljer från ett OS-guld
Grahn
(2010-02-12)
KRÖNIKAN [#232]
Visa mig en rödgrönblå flagga med olivkvist på, och jag säger det är Eritreas. Visa en blågrönvitröd med silkesbomullsträd och jag säger: Ekvatorialguinea.
Det är den sortens kvaliteter jag äger: den stora oduglighetens briljans.
Läs mer...
Den som inte blev börsmäklare
Grahn
(2010-02-05)
KRÖNIKAN [#231]
I min kropp vilar en hårt arbetande man.
Han finns där, det är sant.
Han är bara lite trött ibland.
Läs mer...
Ingenting att oroa sig för
Grahn
(2010-01-29)
KRÖNIKAN [#230]
Vi ser på diabilder, vi är tre generationer i vakuumvinter.
När de togs fanns inte jag.
Det var en obekymrad tid.
Läs mer...
Du kommer att krångla till det
Grahn
(2010-01-22)
KRÖNIKAN [#228]
Han har fyllt ett, han har fyllt två; hur snabbt kan evigheter gå?
Snabbare än jag kan förstå.
Snart har han ett liv jag inget vet om och det stör mig, jag vill veta allt.
Läs mer...
Bärst av allt är schuuukdomen
Grahn
(2010-01-15)
KRÖNIKAN [#228]
Tusen minus i hybrisvintern.
Det är då den stora magsjukan rullar in.
Samt ut.
Läs mer...
En existentiell parkeringsplats
Grahn
(2009-12-18)
KRÖNIKAN [#227]
Om Gud finns är han rik, han har råd med Lars Lerin.
Det är han som målat himlen utanför,
decembersjön och snön, den krumma, stumma skogen, blek och stel av frost.
Jag är fattig men förmögen, jag kan gå ut och sedan in.
Läs mer...
De lurar mig inte (men jag vill)
Grahn
(2009-12-11)
KRÖNIKAN [#226]
Jag är inte nöjd med mig själv, jag skulle vilja vara lite dummare.
Det är inte säkert att det går.
Jag vill vara precis lagom dum för att innerligt älska chokladkalenderschokladen.
Läs mer...
Om det inte gjorde ont skulle jag le
Grahn
(2009-12-04)
KRÖNIKAN [#225]
Något jag verkligen inte gillar är sådana som bara pratar om sin senaste semester.
Jag bara pratar om min senaste semester.
Jag frågar och måste svara, det vore otrevligt att låta bli.
Läs mer...
Slöseri att träffa ännu fler
Grahn
(2009-11-27)
KRÖNIKAN |#224]
Jag träffar för lite folk.
Jag ligger skalor under genomsnitt.
Jag vill inte träffa fler, jag vill träffa de jag redan träffat lite till.
Läs mer...
Jag var en gång en surfare
Grahn
(2009-11-20)
KRÖNIKAN [#223]
Jag brukade köra för fort på Pacific Highway, jag brukade ha surfbrädor på taket, jag var solbränd och yngre än någonsin igen.
Det här var ett par veckor sedan.
Nu är det annorlunda, det är som vanligt.
Läs mer...
Oförmån är världens lön
Grahn
(2009-11-13)
Det stora scoopet kan man som journalist oftast bara drömma om. Som härom natten, när jag drömde om att det fanns en hittills okänd fortsättning på den tv-reklam som den stora banken gör för att locka oss att bli förmånskunder.
Läs mer...
Till Narnia – fast tvärt om
Grahn
(2009-11-07)
KRÖNIKAN [# 225]
Jag minns första gången jag skulle få spela tv-spel som om det vore i går. Regnet smattrade mot rutorna och höstlöven låg i prydliga mammaihopkrattade högar på gården. Alla inomhuslekar var färdiglekta och det gick inte att göra så mycket mer med dagen. Då deklarerade farsan högtidligt att det nog var dags att lära sig spela tv-spel.
Läs mer...
Bakbunden i en raggarbil
Grahn
(2009-10-30)
Krönikan |#224]
Jag kommer från Kil.
Där grisera kör bil.
Gärna Volvo eller Amazon, gärna bucklig, gärna rollad i någon skojig färg. Så länge den kan svänga på en femöring i rondellen, tar sig över farthindret i mitten på Storgatan och har rikligt med utrymme för rejäla bashögtalare är den ett kap.
Läs mer...
Till Zarah med limousin
Grahn
(2009-10-23)
KRÖNIKAN [# 223] Här står vi – bilister, cyklister, fotgängare, föräldrar med barnvagn – och ser på när greencargo-loket segar sig förbi järnvägsövergången.
Läs mer...
Ett sandslott för ett luftslott
Grahn
(2009-10-16)
Krönikan [#222]
Jag vet vad jag vill jobba med, jag ska börja nu direkt.
Ett drömjobb, min verklighet.
Sandslottsarkitekt på en strand vid ett korallhav.
Läs mer...
Kultur & Nöje
Krönikan: Jobb-tv och ångestens olika former
Nöje
Söndagskväll. Helgens sista timmar rinner iväg i ett fasansfullt tempo. Jobbet och vardagen står obarmhärtigt runt knuten och väntar. Ångesten börjar bulta så smått i magtrakten.
Läs mer...
Willy litar på fanklubben
Nöje
En efter en har de fått lämna Let’s dance och nu återstår bara tre. Claudia Galli, Mattias Andréasson och Willy Björkman är redo att kasta sig ut på dansgolvet och tävla om finalplatserna.
– Det känns nervöst, säger Claudia Galli.
Läs mer...
Det är bara att kapitulera
Böcker
I Vännerna löper Lars Jakobson linan ut och drar de i dag fullt logiska konsekvenserna av utvecklingen inom nanoteknologin och av den enorma tillväxt av datorkraft som skett de senaste 25 åren. VF:s recensent är golvad av författarens senaste roman.
Läs mer...
Hennes humor får plats i väskan
Kultur
Stora händelser i en liten bok är titeln.
Ellinor Henrikssons dagboksanteckningar är innehållet.
– Det är humor som får plats i en liten väska, säger hon.
Läs mer...
Stig blev kungligt belönad
Reportage
Under sina år som utrikeskorrespondent i Moskva träffade Stig Fredrikson den sovjetiske regimkritikern Aleksandr Solzjenitsyn i hemlighet. För allmänheten har han under fyra decennier begripliggjort komplicerade utrikespolitiska skeenden. Lagom till sin 65-årsdag belönades han med en kunglig medalj.
Läs mer...
Hetaste tipsen i ny spelblogg på VF.se
Övrig sport
Sugen på att tjäna några extra kronor till hushållskassan?
Häng i så fall med i det senaste bloggtillskottet på VF.se: Niclas Moréns spelblogg.
Läs mer...
Följ SM-slutspelet via Hockey-bloggen
Ishockey
Två år i rad har ni kunnat följa Färjestads öden i SM-slutspelet bäst via VF-sportens Slutspelsblogg.
2010 blir ingen undantag men enda skillnaden är att vi inte startar någon ny blogg utan fortsätter att skriva i Hockeybloggen.
Läs mer...
Greger tackar för sig
Ishockey
Färjestads guldhjälte från 1998, Greger Artursson, har spelat sin sista match i karriären.
– Det känns bra och helt rätt, säger han med glad ton på rösten om beslutet.
Läs mer...
Anna: ”Jag bad till högre krafter”
Nöje
En gastkramande omröstning avgjorde Melodifestivalen. Till slut stod Anna Bergendahl som vinnare med låten This is my life.
– En otrolig känsla, säger hon till TT Spektra.
Läs mer...
Köksvägen till stjärnan
Reportage
Leif Mannerström är en av Sveriges mest väldekorerade kockar. Vägen till framgången och berömmelsen gick köksvägen, som utskälld morots– och potatisskalare.
Läs mer...
25 nya VF-bloggare – på nolltid
Karlstad
25 nya bloggar - på lite drygt ett dygn.
VF:s nya bloggportal kan inte beskrivas som annat än en storsuccé.
– Det känns roligare att finnas på en värmländsk sida, tycker Anna Åkerström som bloggar om mode.
Läs mer...