Vid procentuell beräkning är jag nog till gränsen kommen – värre får det inte bli, det vore förödande, min dumskallesumma får i förhållande till smartskallesumman inte bli större än så här – men jag skulle nog vilja omfördela det hela.
Borde det inte gå?
Jag skulle vilja bli selektivt dum i huvudet.
Välja min ignorans.
I datoriserade tider, bland fettsugning och botox, där allt är möjligt, kroppsligt och teknologiskt; vore det då för mycket att begära, att få boka en tid på något källargömt kontor, med dubiösa diplom, där en vitrockad man tar emot, lömskt leende och lugn, kanske flankerad av ett brittiskt tv-team, för detta är så kontroversiellt att det görs dramatiska, internationella dokumentärer om saken, voice over-skräp som snart sänds sent på Kanal 5, i vilka patienten säger this is my choice, I don’t care what other people say, och tillsammans går man igenom sitt intellekt, en prydlig utskrift av sin hjärnas karta? Den vitrockade mannen har tagit fram ett diagram, en lång rad staplar för alla kvalifikationer, som en kunskapsröntgen av kraniet, och han säger att här har du ett dumskallevärde på nittiotre procent, men här är du nere på så lite som femtiotvå, för att inte tala om här, där du i princip är fullärd – du har alltså mycket, mycket svårt att förstå att hypotenusa inte är
ett förkylningsvirus, det går helt enkelt inte in, du fattar det inte, men du är relativt duktig på att ögonmåtta kaffepulver, och du är djupt begåvad, sant svårslagen, faktiskt, när det gäller att referera Sveriges gruppspelsmatcher i VM 1994. Du kan varenda passning, ser jag här, du minns precis hur Arne Hegerfors sa ”1-1 står det på tröjan och 1-1 står det i matchen” när Tomas Brolin kvitterade i 3-1-vinsten mot Ryssland, så jag skulle föreslå att vi skär ett snitt därifrån och flyttar det en bit, kanske hit, till interaktionscentrat? Kan du leva med det? Du kommer inte att minnas vem som gjorde 2-2-målet mot Kamerun, men du blir lite bättre på att köra i rondeller.
Jag lever med en gäckande känsla av att min hjärna rymmer en stor mängd information jag inte behöver, medan det utanför min hjärna finns en ännu större mängd information jag skulle behöva mycket mer. Jag skulle vilja byta plats på dem. Om det inte går, och jag inser att det kan vara för anspråksfullt, vill jag åtminstone kunna administrera det jag har, förfoga fritt över mina iq-korn.
Jag köpte en chokladkalender, det är dit jag vill komma.
En av de grövsta besvikelserna i mitt vuxna liv.
Jag minns inte när jag köpte chokladkalender senast, det var några år sedan, jag var redan för vuxen då, förvuxen och eländig, men jag kunde fortfarande ana barnets upplevelse. Nu har något hänt, jag vet inte vad. Jag borde inte berätta, det är för diffust, en känsla så abstrakt att jag tänker som när en olyckligt förälskad tonåring inte vill bli tröstad av sin förälder:
Du skulle ändå inte fatta.
Jag trodde jag köpte mig en känsla, en investering i eufori, tjugofyra dagar av förväntansfull lust, men det gjorde jag inte: jag köpte papp. Bedrövlig choklad i gropar av plast.
Jag har blivit för smart. Jag blir förbannad när jag tänker på det: jag känner mig berövad, lurad på lycka.
Är det här priset för personlig utveckling vill jag ha pengarna tillbaka.
Jag skulle vilja ta okunskapen från till exempel mitt matematikkontor och knyta den runt min konsumentmedvetenhet, göra mig fullständigt okritisk, sänka mig till en fyraårings nivå där i stället.
Jag tittar på chokladkalendern och försöker med kraft minnas hur den verkade en gång, hur åtråvärd den var, vilken fullkomlig position den ägde i mitt liv. Och plötsligt kan det hända, i slutet av ett andetag: ett sting, en gnista av ett minne. I ett blixtrande ögonblick tror jag att jag lyckats. Jag minns känslan av lyxen i formatet, en kalender så rasslande och tjock – i en ilning tror jag att jag känner det igen. Det exklusiva i lukten, i smaken av choklad som bara finns i december, ingen annan smakar ju så, och det beror inte på att det är en choklad så fruktansvärt fruktansvärd och slarvigt hopvevad att ingen skulle köpa den om den inte gömdes av tomtemotiv, det beror på att det är chokladkalenderschoklad, den ska vara så, det är meningen, den är extragod.
Sedan försvinner det igen. Kvar sitter ett myndigt förnuft som vänder på förpackningen och säger jaha, ja, när är den här gjord, tro? Nähej, det skriver de inte, det är nog bäst att inte veta. Hur mycket socker har de rört i, då? Nähej, det skriver de inte heller, det är klart, det vägrar de säga.
Jag känner mig decimerad som person.
Det är samma sorg jag känner när Bolibompa-Johan – han som var Bolibompa-Johan när jag var liten också, han ser likadan ut än, jag tror inte han är en människa, han är SVT-rekvisita – åker upp i Eiffeltornet en kväll, detta verklighetens sagoslott. Han är verkligen där, det finns på riktigt, och jag tänker: det ser blåsigt ut.
Magin når mig inte.
Jag har vuxit mig fullständigt immun. Han åker ända högst upp och jag tänker jaså, han kostar på sig, den där
hissen som är så dyr, den gick jag inte in i när jag var där, mig lurade de inte.
Jag öppnar lucka elva och tuggar och tänker att den var inte god, det där var skräpchoklad, det kände jag, mig lurar de inte.
Jag är så klok, så rationell, jag kunde aldrig ha anat hur illa det skulle gå.
