Slöseri att träffa ännu fler
© Foto: SCANPIX
I stället för att fortsätta möta nya människor kunde man hålla sig till att prata mer med folk man en gång börjat och slutat prata med.
Grahn
KRÖNIKAN |#224]
Jag träffar för lite folk.
Jag ligger skalor under genomsnitt.
Jag vill inte träffa fler, jag vill träffa de jag redan träffat lite till.
En gång läste jag en notis om hur många människor en medelsvensk i dag träffar jämfört med hur många folk träffade för trehundra år sedan. Nu har jag glömt hur det var. Det var skillnad, det minns jag. Det var markant, det var något i stil med att vi i dag träffar lika många på en timme som folk då träffade under en livstid.
Det första jag tänkte var nej. Det gör inte jag. Mig har ni missat. Jag träffar lika många på en vecka som folk förr träffade på en minut. Jag träffar nästan ingen, jag träffar mig själv, nästan ingen. Jag är så ensam att min instinktiva
reaktion var hopp när jag hörde talas
om schizofreni. Det lät härligt att få träffa lite nya människor ibland.
(i små inre parenteser undrar jag ibland hur det vore att vara mindre ensam. Tänk om jag till exempel skulle ha en
arbetskamrat? Det vill jag ha. Nej, inte en, jag vill ha flera. Jag vill ha avdelningar, en hel fabrik. Några av arbetskamraterna ska jag inte tycka lika mycket om som några andra. Jag stämplar in i tid på måndag morgon och lägger matlåda i kylen, har särskild uniform och skrivbord med egen kaffekopp. Varje tisdag eftermiddag knackar någon på och har problem med sin dator, som vi kallar datan, och vi står böjda över samma dataskärm och säger: det får aldrig vara enkelt. Vi har vinlotteri och visar några inte särskilt roliga internetskämt för varandra på fredagarna. Vi stjäl bläckpennor. Vi pratar om politiker med skeptisk ton. Vi gillar inte automatkaffet vi dricker, vi säger ojsan när någon tar med sig vetelängd. Vi jobbar på. Vi slänger käft. Det har jag aldrig varit bra på, att slänga käft; det är en sorg, ett nederlag. Snickare kan slänga käft. Jag försökte utbilda mig till snickare men lärde mig varken snickra eller slänga käft. Jag lärde mig inget, jag lärde mig allt jag kan.)
Det andra jag tänkte var att det liknar slöseri. Vad ska man göra med allihop? Alla möten, alla ögonblicksrelationer? Hur många kan man behöva?
Någon gång borde det ta slut. Det borde nå en punkt där man inte får träffa fler. Då är det slutträffat. Då får man bara möta folk man redan mött. Ta vara på dem, utvinna allt man annars missat. Backa genom sitt livs persongalleri – bara börja prata med dem man en gång slutat prata med.
Jag tänker mycket på alla jag en gång slutat prata med. De skulle hålla mig för sinnessjuk om de visste. Jag har lagrat varje replik, katalogiserat dem, analyserat all information jag fått eller gissat fram; jag besitter exakt detaljkunskap om flera hundra människor över hela jorden. När jag tänker på att jag aldrig kommer att träffa dem igen blir jag nedstämd. Nej, jag blir nedslagen. Evighetens mörker slukar mig. Den stora meningslösheten maler mig till luft.
All den latenta trevlighet de går omkring med.
Jag tror jag skulle komma överens med flera av dem. Vi skulle kunna bli vänner, ha hemligheter ihop, men vi utnyttjar det inte: trots att vi drabbats av varandras existenser bryr vi oss inte om dem. Vi har låtit varandra passera, marschera mot likgiltig glömska. Vi fortsätter som om vi inte spelat någon roll för varandras liv.
Det där programmet där en känd människa åker ganska mycket bil, bläddrar i kyrkböcker och får veta att hon har en förut okänd trilling i Hyltebruk, som hon får reda på namn och telefonnummer till, och efter betänklig vånda ringer, besöker och de kramas, gråter, skrattar och frågar, pratar och minns, dricker kaffe och skiljs? Det programmet vill jag vara med i. Men jag skulle inte söka släktingar. Jag skulle söka alla jag en gång slutat prata med. Alla jag träffat en gång, delat några minuter med, en liten stund bildat ett sammanhang med.
Jag skulle få ha de mest begåvade av researchers till hjälp, de skulle ha fantastiska metoder, finna fakta jag vet inte hur. Vi reser till fjärran land och frågar lokalbefolkningen om tips, vi får de rätta
vägarna utpekade, söker målmedvetet en statist från mitt förflutna, och till slut får jag se honom: han som jag liftade med från någon åker till något hotell utanför Paris en natt en gång, där står han nu, här är vi igen. Efter alla dessa år! Det är jag som säger det, med armarna framsträckta och tåriga ögon – ”efter alla dessa år!” – och framför mig står en fransk främling som undrar vem denna vanvettets person är.
Eller hon i Hallsberg, en vinterfredag, som blev hämtad av sin man och dotter, uppåkta från Alvesta, på väg till en son i Grums, när det var tågförsening i Hallsberg, och gav mig ac-värmd skjuts hela vägen hem.
Eller de två businessparkeringshusvakterna i Sydney, som jobbskolkade för vår skull, lät oss stå paniskt vilset snedställda, bland höghusjobbarnas glansbilar, och hjälpte oss hitta ut ur detta diaboliska inferno av vänstertrafik.
Jag skulle vilja söka upp alla de där, de vars tillvaro jag gästat en
sekund, haft en obetydlig biroll i, och säga att ni hade ingen obetydlig biroll hos mig. Jag minns hur ni ser ut, jag vet hur ni är. Ni är minnet jag vill vara i andra människors huvuden.
Man kan nog härma sig i mål
Grahn
(2010-03-12)
KRÖNIKAN [#236]
Som självskeptiker betraktad är jag oväntat självsäker.
Jag kan nästan inget, men jag tror jag skulle kunna låtsas kunna nästan vad som helst.
Det är en hoppfrämjande idé, en tankearm att somna på.
Läs mer...
Åttahundra för korta dagar
Grahn
(2010-03-05)
KRÖNIKAN [#235]
Han brukade skrika när jag gick, i panik, varje gång.
Nu skriker jag, i patetik, en klagosång,
lockande på något som alltför snabbt
försvunnit:
O-er-sätt-lig-heee-teeeeen!
Läs mer...
En ilsken docka i bröstfickan
Grahn
(2010-02-26)
Man borde ha en stöddocka, en emotionell tamagotchi.
En maskot vid sin sida för att kommentera allt som sker.
Min skulle se ut som Niklas Wikegård.
Läs mer...
Jag är han jag inte ville möta
Grahn
(2010-02-19)
KRÖNIKAN [#233]
Jag dräps av minderårig tjej vid Slussen.
En bit av mig dör, jag är inte längre jag.
Jag vet vem jag är och jag är idiotalltsågubbtypjäveln.
Läs mer...
Detaljer från ett OS-guld
Grahn
(2010-02-12)
KRÖNIKAN [#232]
Visa mig en rödgrönblå flagga med olivkvist på, och jag säger det är Eritreas. Visa en blågrönvitröd med silkesbomullsträd och jag säger: Ekvatorialguinea.
Det är den sortens kvaliteter jag äger: den stora oduglighetens briljans.
Läs mer...
Den som inte blev börsmäklare
Grahn
(2010-02-05)
KRÖNIKAN [#231]
I min kropp vilar en hårt arbetande man.
Han finns där, det är sant.
Han är bara lite trött ibland.
Läs mer...
Ingenting att oroa sig för
Grahn
(2010-01-29)
KRÖNIKAN [#230]
Vi ser på diabilder, vi är tre generationer i vakuumvinter.
När de togs fanns inte jag.
Det var en obekymrad tid.
Läs mer...
Du kommer att krångla till det
Grahn
(2010-01-22)
KRÖNIKAN [#228]
Han har fyllt ett, han har fyllt två; hur snabbt kan evigheter gå?
Snabbare än jag kan förstå.
Snart har han ett liv jag inget vet om och det stör mig, jag vill veta allt.
Läs mer...
Bärst av allt är schuuukdomen
Grahn
(2010-01-15)
KRÖNIKAN [#228]
Tusen minus i hybrisvintern.
Det är då den stora magsjukan rullar in.
Samt ut.
Läs mer...
En existentiell parkeringsplats
Grahn
(2009-12-18)
KRÖNIKAN [#227]
Om Gud finns är han rik, han har råd med Lars Lerin.
Det är han som målat himlen utanför,
decembersjön och snön, den krumma, stumma skogen, blek och stel av frost.
Jag är fattig men förmögen, jag kan gå ut och sedan in.
Läs mer...
De lurar mig inte (men jag vill)
Grahn
(2009-12-11)
KRÖNIKAN [#226]
Jag är inte nöjd med mig själv, jag skulle vilja vara lite dummare.
Det är inte säkert att det går.
Jag vill vara precis lagom dum för att innerligt älska chokladkalenderschokladen.
Läs mer...
Om det inte gjorde ont skulle jag le
Grahn
(2009-12-04)
KRÖNIKAN [#225]
Något jag verkligen inte gillar är sådana som bara pratar om sin senaste semester.
Jag bara pratar om min senaste semester.
Jag frågar och måste svara, det vore otrevligt att låta bli.
Läs mer...
Jag var en gång en surfare
Grahn
(2009-11-20)
KRÖNIKAN [#223]
Jag brukade köra för fort på Pacific Highway, jag brukade ha surfbrädor på taket, jag var solbränd och yngre än någonsin igen.
Det här var ett par veckor sedan.
Nu är det annorlunda, det är som vanligt.
Läs mer...
Oförmån är världens lön
Grahn
(2009-11-13)
Det stora scoopet kan man som journalist oftast bara drömma om. Som härom natten, när jag drömde om att det fanns en hittills okänd fortsättning på den tv-reklam som den stora banken gör för att locka oss att bli förmånskunder.
Läs mer...
Till Narnia – fast tvärt om
Grahn
(2009-11-07)
KRÖNIKAN [# 225]
Jag minns första gången jag skulle få spela tv-spel som om det vore i går. Regnet smattrade mot rutorna och höstlöven låg i prydliga mammaihopkrattade högar på gården. Alla inomhuslekar var färdiglekta och det gick inte att göra så mycket mer med dagen. Då deklarerade farsan högtidligt att det nog var dags att lära sig spela tv-spel.
Läs mer...
Bakbunden i en raggarbil
Grahn
(2009-10-30)
Krönikan |#224]
Jag kommer från Kil.
Där grisera kör bil.
Gärna Volvo eller Amazon, gärna bucklig, gärna rollad i någon skojig färg. Så länge den kan svänga på en femöring i rondellen, tar sig över farthindret i mitten på Storgatan och har rikligt med utrymme för rejäla bashögtalare är den ett kap.
Läs mer...
Till Zarah med limousin
Grahn
(2009-10-23)
KRÖNIKAN [# 223] Här står vi – bilister, cyklister, fotgängare, föräldrar med barnvagn – och ser på när greencargo-loket segar sig förbi järnvägsövergången.
Läs mer...
Ett sandslott för ett luftslott
Grahn
(2009-10-16)
Krönikan [#222]
Jag vet vad jag vill jobba med, jag ska börja nu direkt.
Ett drömjobb, min verklighet.
Sandslottsarkitekt på en strand vid ett korallhav.
Läs mer...
Tio steg av old school coolhet
Grahn
(2009-10-09)
Krönikan [#221]
Jag grips av coolhet på öppen gata.
Den kidnappar min kropp, jag kan inte
komma loss.
I tio steg är jag en nigga from the old school, on a dance floor nigga doing old moves.
Läs mer...
Det tungt kulturella brottet
Grahn
(2009-10-02)
Krönikan [#220]
Det är något sorgligt med rån.
Det är aldrig kulturtyper som gör dem.
Ingen har sprängt en bank för att få en privatkonsert av Logh.
Läs mer...
Kultur & Nöje
Hennes humor får plats i väskan
Kultur
Stora händelser i en liten bok är titeln.
Ellinor Henrikssons dagboksanteckningar är innehållet.
– Det är humor som får plats i en liten väska, säger hon.
Läs mer...
Stig blev kungligt belönad
Reportage
Under sina år som utrikeskorrespondent i Moskva träffade Stig Fredrikson den sovjetiske regimkritikern Aleksandr Solzjenitsyn i hemlighet. För allmänheten har han under fyra decennier begripliggjort komplicerade utrikespolitiska skeenden. Lagom till sin 65-årsdag belönades han med en kunglig medalj.
Läs mer...
Hetaste tipsen i ny spelblogg på VF.se
Övrig sport
Sugen på att tjäna några extra kronor till hushållskassan?
Häng i så fall med i det senaste bloggtillskottet på VF.se: Niclas Moréns spelblogg.
Läs mer...
Följ SM-slutspelet via Hockey-bloggen
Ishockey
Två år i rad har ni kunnat följa Färjestads öden i SM-slutspelet bäst via VF-sportens Slutspelsblogg.
2010 blir ingen undantag men enda skillnaden är att vi inte startar någon ny blogg utan fortsätter att skriva i Hockeybloggen.
Läs mer...
Greger tackar för sig
Ishockey
Färjestads guldhjälte från 1998, Greger Artursson, har spelat sin sista match i karriären.
– Det känns bra och helt rätt, säger han med glad ton på rösten om beslutet.
Läs mer...
Anna: ”Jag bad till högre krafter”
Nöje
En gastkramande omröstning avgjorde Melodifestivalen. Till slut stod Anna Bergendahl som vinnare med låten This is my life.
– En otrolig känsla, säger hon till TT Spektra.
Läs mer...
Köksvägen till stjärnan
Reportage
Leif Mannerström är en av Sveriges mest väldekorerade kockar. Vägen till framgången och berömmelsen gick köksvägen, som utskälld morots– och potatisskalare.
Läs mer...
25 nya VF-bloggare – på nolltid
Karlstad
25 nya bloggar - på lite drygt ett dygn.
VF:s nya bloggportal kan inte beskrivas som annat än en storsuccé.
– Det känns roligare att finnas på en värmländsk sida, tycker Anna Åkerström som bloggar om mode.
Läs mer...
Gör nyhetstestet
Kunskapstest
Ny plats för Selma, landslagstjej, Janne "Flash" Nilsson och skottar sig till New York. Testa din nyhetskoll
Veckans skivor
Skivor
Fyra VF ges denna vecka till Serj Tankian, Pete Seeger och Joan Armatrading. Salem Al Fakirs nya skiva får tre VF. Läs mer...
Devote knäckte koden
Reportage
Som flerspråkig, utbildad lärare var Devote Mukeshimana en tillgång för FN efter folkmordet i hemlandet Rwanda. Men på den svenska arbetsmarknaden har hon haft svårt att ta sig in. Ett mentorsprojekt arrangerat av Internationella Qvinnoföreningen gav henne hopp.
Läs mer...