I somras blev Göran Hägglund en åsiktssprinkler; en pratets vilda vattenspridare. Plötsligt talade han om kulturelitens syn på vad han kallade verklighetens folk. Han tågade i kamp för Allsång på Skansen, dansbanden, den enkla Tomas Ledin-svensken. Ingen vet varifrån det kom. Det var som om någon föste ut honom på en gräsmatta på Gotland, kopplade en slang mellan hans hjärna och någon bladig köksbordsmonolog, vred på kranen och lät honom surra. Hans tankar spritsades fritt, spreds i en splittrad båge, planlöst genom luften, som en kaskad av tomma tankedroppar.
Det var en skevt riktad attack, men den var välvillig, tänkt som folklig, trött på DN-kritiker som inte gillar samma revyer som hans landsortsgrannar.
I det talet hade han kunnat säga: verklighetens folk, de gillar Keane. Ett
självklart objekt för kulturelitens hån.
Det hade varit sant, det hade ingen kunnat motsäga. Keane är ett engelskt popband man inte får tycka om. Det hör till kritikerkutym att inte gilla Keane.
Men säg att det blir höst, för det blir det. Oktober, november och knaster under kängorna, asfaltsgrus, lokalbussbrus, kastanjeskal och mörkerfall. Och då följer skallen samma linje. Allt knastrar och mörknar där också. Viljan att bete sig försämras. Försöken att vara bra blir kortare, slöare.
Det händer mig en höst inte långt från nu. Jag har en magisk värld men glömmer den, räknar med den, begraver mig hellre i elände. Jag sitter i en tågkupé och tittar ut och sköter mitt och reser mig inte för att hjälpa till med att skyffla upp väskor på en hylla. Problemet någon annan har, som jag ser, som sker fyra rader bort, det lägger jag mig inte i, det sker fyra rader bort och där sitter andra, inte jag. Jag vill inte, jag är inte förtjänt av att göra så goda gärningar. Jag vältrar mig i min egen uselhet.
Jag färdas med Intercityfart genom inget, maler långsamt genom diset. Ser på nonsensnatur, en miljö tärd av Jantelag – den tror inte att den är något, den
vågar inte leva ut – och mitt enda sällskap är tanken på hur djup ravinen är mellan hur jag vill vara och hur jag är.
Jag fryser, flackar med blicken, har frossa av ren tankekraft. Det är så ynklig jag är. Alla måste se vilken menlöshet som fyllt min kropp. Och när jag äntligen kommit fram och stängt dörren till hotellrummet...
(Som min hjärna bara tänker sump om, den tänker hotelldöd, alienation, isolation med torftig minibar; en flaska mineralvatten med plastmugg på. Den euforiska tanken på ett rum för mig själv, med chans att stå på ett ben i fönstret, och stagediva mot sängen, eller med våld öppna en påse kinapuffar och skapa ett lokalt nederbördsområde av godis, låta choklad hagla mot min mun – den barndrömmen har jag inte energi att tänka fram.)
... då tappar jag upp ett bad, måfåsnurrar på datajukeboxen, sjunker ned och låter den spela vad den vill.
Den spelar Keane.
Mitt i denna sorgesörja, i min självömkans triumf, där hörs en sprallig synt och Tom Chaplin som sjunger:
Is this what you meant? Is this what you dreamed of?
Och det bänder upp mina ögon. Jag stirrar och hör honom tvinga mig till självrannsakan. Han sätter en lupp över mitt samvete, i en låt som om ett år fortfarande ger mig blixthugg i magen:
Do you feel like you and I belong?
Han frågar retoriskt, med rösten hos den jag vill vara, den jag tror att jag försöker vara. Det är så jag hör honom, han är ett annat jag som ifrågasätter mig själv, innan han sätter sig på badkarskanten, skriker get a grip on yourself, sprätter kallt vatten i mitt
ansikte och refrängsäger:
You can do so much better than this.
Jag vet inte vad Keane
sjunger om, vet inte vad andra menar att de sjunger om, men i dag sjunger de om mig. De sjunger som mig, det är mina ord de återger;
gymnasial identifikation, slungad i dess mest oväntade form.
Under masochistisk piska talar Keane till mig. Sjunger med naken röst, en ofarlig, oförstörd, oskuldsfull och snäll. De säger att jag kan vara bättre än jag är. De får mig att skämmas för min skull.
Det här får mig att återförstå kraften i
kultur. Vad som helst kan sätta en isborr i bröstet. Det krävs minsta möjliga
träffyta, detaljparametrar; lösa länkar mellan mottagare och avsändare.
Det är en hoppfull tanke med täckning bortom kritiker, ut- och omröstningar, listor och snabb succé: ett förlorat ord kan återfunnet göra skillnad i en annan värld.
Sådana tröster sköljer över mig i
badet. Jag lyssnar färdigt och vill kalla skivan genial, galant, mitt allt. Sedan duschar jag, sedan skäms jag en stund. Sedan kommer Göran Hägglund tillbaka till mitt medvetande.
Har han hört Keane, tro?
Jag tror han skulle gilla Keane.
Vi borde posta en skiva till honom, den skulle kunna ge honom idéer. Så kan han vända sig mot oppositionen
sedan. Tänka på sin
allians, minnas sin regeringstid. Sänka axlarna i nederlag och på sin milda östvärmländska erkänna:
You can do so much
better than this.