Varje gång jag träffar någon som frågar om Australien svarar jag att det var så härligt, det var så vackert, jag mådde så bra, jag saknade inget.
Nu träffar jag inte så många, men den jag träffar frågar hela tiden.
Hur var det i Australien? frågar jag.
Jo, svarar jag, jag hade det så bra.
Jaså, var det härligt?
Ja, det var så vackert, jag mådde så bra, jag saknade inget.
Du kan förstå att jag blir trött på mig.
När vi nu, i ett annat liv, vaknar bakom frostfönster i nattmörker, och med minimal träffyta mot golvet kutar upp, på tå samt häl struttande, med
varje nedslag som en istapp genom foten, mot kaminen och veden som sur vägrar ta sig, och jag minns morgonen i Woolgoolga, frukosten där, med utsikten mot bukten, med delfinerna och valarna, i ledighet och lugn och ljummet apelsinjuiceväder... eller när vi i den så kallade gryningen till slut har lyckats omsluta Elton, göra honom täckt av overall, detta absurditetens plagg, efter en påklädningsprocess som Henrik Schyffert liknat vid att pressa ned en full och arg Peter Harryson i våtdräkt, och han pyntas med mössa och vantar och halsduk och kängor, tills bara en köldbiten näsa syns, en röd lysdiod i byltet, en pixel av liv bland allt värmande syntet, för att sedan tulta styltigt ut mot istäckt grus, och jag minns hans tår i sanden på Ramsgate Beach, hans barblöjade språng på stranden i Port Stephens... då undrar jag varför vi är här och inte där.
Jag skruvar in mitt mest beresta, världsomseglande perspektiv och
säger herregud, Marcus, varför lever vi så här? I Coolangatta, där jag var nyss, där var det inte så. Där hade de det annorlunda. Där frös de inte. Och på Lady Musgrave-ön, där var det inte snö som låg vit på marken, det var snäckor, klirrande koraller, som mosaik på solgnistrande sand. Åh, så mycket vackert vi såg där, så bra vi mådde, så lite vi längtade hem.
Att komma hem var ingen schlager, det var en doom metal-låt, en mörk och släpig, i helkroppsmoll klädd. Episk, dessutom. Den tar aldrig slut, den maler fortfarande på.
De log mer i Australien.
Det är min favoritsak att berätta om, när jag berättar för mig om min senaste semester. Folk var trevligare än jag. Folk var gladare, lämnade företräde mer, sa ursäkta och hej och tack och varsågod.
Jag tror inte att en människa per automatik är god och älskvärd för att hon ler och säger ursäkta, hej och tack och varsågod. Men hon är en människa som ler och säger ursäkta, hej och tack och varsågod. Det är bättre än att inte le och ordlöst gå förbi.
Något jag verkligen inte gillar är sådana som åker utomlands och kommer hem och pratar världsvant nedlåtande om Sverige, men något jag tycker lika lite om är sådana som inte ler och ordlöst går förbi, och så gör jag, det är mitt sätt, för jag är svensk.
Det är inte oförklarligt, det är naturligt. Det är väl som det måste bli? Det är tyngre att gå i kängor än att springa barfota, tyngre att bära en vinterrock än inget, och det blir följdeffekter av sådant: tillvaron, existensen, allt blir tyngre att bära. Utan huggande kyla går det lättare att le. Det stramar mindre i kinderna när man försöker.
Den instinktiva trevligheten, den så svårmöjliga, den blir lättare med sol, det måste vara bevisat. Se på Karlstad, bara, denna solighetens myt. Det har räckt med ett smeknamn på en servitris och en sol i kommunlogon för att den ska uppfattas som en trevlig, munter stad där folk säger tjipp och sjunger dur. Så stark är solens kraft, den överskuggar allt. Verkligheten saknar vikt, alla vet hur det är: i Karlstad finns solen, där är människorna vänliga.
(I går läste jag om en kille som skar fingret av någon på Gruvlyckan.)
Mitt i detta krisdis skulle jag åka tåg häromdagen. På perrongen försökte en asiatisk man fråga en tågvärdinna om hjälp.
Vilket tåg skulle han ta? Var det rätt, det de stod vid? Va? Ursäkta mig?
Hon såg inte upp, hon naglade blicken i sin mobil, gick vidare, munnen stängd. Han fick jäkta efter, upprepa och insistera, vädja, artikulera, tills hon pekade på tåget bredvid, i en flyktig gest bakåt.
That one, sa hon.
Dat one.
Och jag ville gå fram och säga du, lyssna nu, du ska inte tro att du bara är du, ingen mer. Du ska inte tro att du inte är någon, för du är jag också, du är alla. När han kommer hem och tänker på svenskarna är du hans referens, det är du som är Sverige. Det är genom dig han dömer mig. Du är min ambassadör i hans hjärna. Du är representant för nio miljoner människor, eller ännu fler: du bär hela Skandinaviens emblem. Eller nej, det räcker inte: du är Europa, varenda europé... Nej! Du är världen! Du är han själv också! Du är en spegel för oss allihop! I dig ser han sig själv. Det är så där vi är, kommer han att tänka, så där gör vi människor, vi är snörpiga och snorkiga och upptagna av oss själva.
Kanske skulle hon inte ha varit snäll i Australien heller, men det skulle i alla fall ha sett ut som det: hon skulle ha fått kisa för solen, det skulle ha sett ut som om hon log.