På en perrong för några år sedan bestämde jag mig för att skita i allt och dra till Indien. Det gjorde jag aldrig. Jag bestämde mig för att skriva en roman om det i stället, men det gjorde jag inte heller.
Det var september, det är det alltid.
Inget kan som september få vittring på den svaga droppe äventyrlighet som blev tappad i min dna-kopp.
Jag vet inte varför det kommer över mig så här. Det kommer varje år, i dagisbarnigt disciplinerad hand-i-hand-marsch, lydigt och punktligt, i takt med färgskiftet i träden, köldrasen på natten, Idoluttagningarna i tv:n. Den oerhörda tröttheten på varandet. Den absoluta viljan att flyga bort, lämna och ge fan. I allt.
Jag är tjugofyra år gammal och har haft samma hjärna hela tiden; det är
vemodigt att tänka på, känns inrutat och fattigt, men nu är det som det är, det finns de som har det ännu värre. Jag har samma relation till min hjärna som till regeringen. Det kunde varit bättre, men det verkar bättre än inget alls.
I tjugofyra år har vi delat kropp, jag och hjärnan, men vi kan fortfarande inte samarbeta. Den skickar mig mellan kaos och kontroll i överljudshastighet. Jag har ingen vetorätt att tala om.
Ena dagen vill den att jag ska vara här och nu och ingen annanstans. Nästa dag vill den ingenting. Vill inte vara någonstans, vill ingenstans, åtminstone inte med mig.
Ena dagen kan jag vara långsamhetens riddare, stiltjens stolta springare, ett vardagslivets svar på surfaren. Då är jag TV4-galaxens coolt flytande mañana-elegant, han som vaggar obrydd under universum, immun mot alla världsligheter. Han som vad som än händer kan säga: shit happens. (För den coolt flytande mañana-eleganten pratar engelska, jättebra engelska också, det är ett led i succén, han kan säga dude och awesome på det mest trovärdiga av sätt.) När du går till honom och pratar om finansproblematik, eller fönstermålning, eller fakturapåminnelser, då slungar han håret i en saltvattnad matta över ryggen, viftar in en mångfärgad drink och säger tough shit, sådant är livet, deal with it, det går aldrig att bli kvitt. Inget rår på mig.
Nästa dag är jag enda molnet på
himlen, det som långsamt hasar in i
solens skottlinje mot jorden; inte rolig för någon, allra minst mig själv.
Det är då mina inre kuratorer rycker ut. De myllrar fram ur skallens varje vindling, lämnar sina polotröjade hjärnkontor och frågar hur det är med mig.
Vad är fel? frågar de. Vad har hänt? Vad ska jag göra med mig? Är det något jag vill prata med mig om? Tills jag måste trycka på mina stämbands caps lock-knapp och mot spegelbilden skrika:
INGET HAR HÄNT! ALLT ÄR BRA! ALLT ÄR SOM DET SKA! MEN ÄNDÅ!
Sedan följer en lång dags samtal.
Kuratorerna slår sig ned på varsin gliacell, med sina ben i analytiska kors, och de gör vad kuratorer gör:
De håller käften.
De låter mig prata, och jag börjar
berätta för mig själv. Jag säger att jag drömmer om att vara lite opassande
ibland. Sådana här snuviga, kyligt septembererade dagar, de får mig att vilja göra djärva saker. Jag skulle vilja vara irrationell. Strunta i allt. Gå i uppror och anarki. Utsätta mig för något. Ge mig vad jag tål.
Jag säger att jag skulle vilja dra till Australien, bara. Så långt bort jag kan komma, utan hjälp av Nasa. På obestämd tid. Då skulle solen spränga fram igen.
Jag skulle kunna bo i
bungalow och köpa surfbräda. Inte för att jag kan
surfa, eller skulle vilja lära mig surfa, men för att jag skulle kunna handpaddla mot horisonten, i gryningen, till alla andra coolt flytande mañana-eleganter, hur mycket mañana de nu säger i Australien, men de är coola i alla fall, och de flyter, de är sköningar och vi väntar på vågen, versal-Vågen, den sagolika vattentunneln, och när vi ser den rulla in, och alla reser sig, ögonblickligt förhandlande om vem som ska få ta den, då ställer jag upp. Då sätter jag båda handflatorna framför mig, utagerande givmild, och jag säger nooo, you take it, dude, it’s all yours, it’s gonna be awesome. Sedan kan jag skynda mot land igen, uppskattad, uppfattad som en hedersman, och för mitt liv rädd för att vågen ska hinna i kapp mig.
Men det händer inte, inget händer.
Svininfluensan står redo med karantän och hospital och säger boka, du, res i väg, gör som du vill, men råkar du hosta när du landar blir det åttahundra dagar i kuvös. Du får latexhandskad vård av aliens i skyddsmask, och det är inte så roligt som det låter, lille vän, för då blir det ingen strand, inga vågor, ingen coolt flytande mañana-elegans, det blir bara medicin och sjukhuslukt och hem till höst igen.
Så jag väntar, lite september till. Jag sätter munkavle på mitt äventyrsjag. Spänner fast och hyschar ned det. Jag stannar hemma, jag är mer eller mindre i kontroll, och jag pratar med mig själv, med små bokstäver, och vågen hinner inte i kapp mig.