Den som inte blev börsmäklare
© Foto: SCANPIX
Drömmen om att i ett kontrollerat kontorskaos arbeta, slita, till långt in på nätterna – den hade kunnat resultera i börsmäklarmässig, kortklippt rikedom. Det gjorde den inte.
Grahn
KRÖNIKAN [#231]
I min kropp vilar en hårt arbetande man.
Han finns där, det är sant.
Han är bara lite trött ibland.
Om jag inte visste hur långhårig jag har varit skulle jag tro att jag är långhårig som aldrig förr. Det är inte av ideologi, det är av ekonomi. Det är för dyrt att gå till frisören. Varje dag jag avstår från att klippa mig sparar jag fyrahundrafemtio kronor. Det blir 164 250 kronor på ett år. Att den sortens matematik inte gjort mig rik förundrar mig.
När jag var mindre och tänkte på vad jag skulle bli när jag blivit större – den välsignade tid då allt var potentiellt, alla möjligheter sannolika, för att inget tänkbart liv ännu blivit osant – drömde jag om att bli rik genom flit. Inte för att jag ville bli rik, men för att jag ville vara flitig.
Mina favoritfilmer var aldrig Rockyserien, Sylvester Stallones tjuriga, utpumpade springlufs uppför trapporna i Philadelphia – det var filmer som påminde om Rocky, men i kontorsmiljö. Välstrukna skjortor som jobbade sig inte så välstrukna längre. Slavar under sina egna ambitioner, piskade av självdisciplin. Skrivbordshjältar, av press angripna, som av stress välte ut sitt kaffe och väste fuck!, så hela landskapet vände sig om, och alla samtal tystnade, varpå hjälten höjde en sansad hand, nickade I’m okey och fortsatte, oförtrutet, mödosamt kämpande för sin lön.
Jag startade musiktidning av detta skäl.
Det här var på gymnasiet, jag var bortskämd, kunde varje månad finansiera två cd-köp från Ginza – sjuttioniokronorssidan, heavy metal-skatter att kryssa för och skriva upp på baksidan av katalogen – och det räckte, det var min hela lycka. Ändå startade jag något så universellt vådligt som en musiktidning. Det hade marginellt att göra med mitt intresse för musik eller tidningar. Det var sekundärt, bieffekter av mitt motiv. Jag ville ha något att göra på nätterna. Jag ville ha en orsak till att sitta uppe sent och vara arbetsam. Stjärnorna skulle vara mitt sällskap, månen och dånet från en dator. Jag skulle sitta i en skarpt skuren ljuskägla, böjd på ickeergonomiskt vis. Jag skulle dricka kallnat kaffe, välta ut det och väsa fuck!. Jag skulle inte låta mig nedslås. Min plikt, den skulle kalla och jag, jag skulle hörsamma. Jag skulle underkasta mig min uppgift. Jag skulle vara omgiven av papper, saker och pärmar och det skulle se ut som om jag inte hade någon ordning, men det skulle jag ha, detta skulle vara ett kontrollerat kaos och fan ta den som skulle röra något! Jag skulle i målmedvetet tempo förflytta dokument från en hög till en annan. Jag skulle obemärkt somna, med mitt tangentbord som kudde, och när jag skulle väckas av att alla andra började jobba skulle jag fortsätta. Sömn skulle vara försumbart. Jag skulle för länge sedan ha trappat ned detta tidsslukande behov, minskat det med en minut per natt, tills jag var nere på noll, tills det räckte med en blinkning.
Att starta musiktidning var ett alibi, jag hade lika gärna kunnat göra något annat, något viktigare, något mer lönsamt; jag hade lika gärna kunnat starta börsmäklarverksamhet.
Nu gjorde jag inte det – ett avgörande val så förödande dumt som något – varför jag alltså måste avstå från att klippa mig. Det är det pris jag får betala. Jag tvingas påla upp det fuskbygge som kallas mitt liv genom en lång rad avhållsamheter.
Jag släcker till exempel lampor kontinuerligt. Det har blivit en mani. Jag står inte ut med den oupphörliga utgift de innebär. När jag ser lampor lysa i redan ljusa rum uppstår en kraft, en vrede, det är inte kroppsligt möjligt att låta bli dem. Det spänner i mitt inre, jag måste eliminera detta vanvett, detta såll genom vilket våra pengar sipprar bort.
När jag petar en strömbrytare från på till av känner jag triumf, en upplevelse av att jag har lurat dem. När jag tänder ser jag elbolagsmagarna framför mig, ser dem göra high five, skratta och smörja kråset, men när jag släcker blir de tysta. Det går plötsligt upp för dem att deras lycka är beroende av mig. Jag står i direkt avgörande position. Jag kan låta bli att tända och det finns inget de kan göra – de är utlämnade, jag har dem i min hand.
Särskild seger känner jag vid en tvådelad lampa. När båda lyser släcker jag den ena, och jag hör oron rusa genom kablarna: på kort tid har jag reducerat denna inkomst med femtio procent, och det är ingen liten nedgång, den är kritisk. Jag gläds, njuter av tanken på hur mycket förbrukning som fortfarande hade fått pågå om jag inte stoppat den, men jag nöjer mig inte. Jag är skoningslös. De har alla skäl att frukta mig, för nu gör jag det: jag släcker den andra också! Jag utsätter dem för en hundraprocentig minskning. I denna lokala punktinsats har jag sänkt förbrukningen totalt. Här finns inget mer att göra – energiekonomin har nu nått sin fulländning!
Denna succé ställer bara till det för min dröm om nattligt slit, det blir för mörkt för att se, jag somnar in och vaknar upp i ett liv där mitt enda kvarvarande val är att bli långhårig som aldrig förr.
I stället för att inte veta något
Grahn
(I dag 12:11)
Att vistas bland främlingar är slitsamt.
Att gå i affär en obeskrivlig kamp.
Det är ett nämnvärt handikapp.
Läs mer...
Man kan nog härma sig i mål
Grahn
(2010-03-12)
KRÖNIKAN [#236]
Som självskeptiker betraktad är jag oväntat självsäker.
Jag kan nästan inget, men jag tror jag skulle kunna låtsas kunna nästan vad som helst.
Det är en hoppfrämjande idé, en tankearm att somna på.
Läs mer...
Åttahundra för korta dagar
Grahn
(2010-03-05)
KRÖNIKAN [#235]
Han brukade skrika när jag gick, i panik, varje gång.
Nu skriker jag, i patetik, en klagosång,
lockande på något som alltför snabbt
försvunnit:
O-er-sätt-lig-heee-teeeeen!
Läs mer...
En ilsken docka i bröstfickan
Grahn
(2010-02-26)
Man borde ha en stöddocka, en emotionell tamagotchi.
En maskot vid sin sida för att kommentera allt som sker.
Min skulle se ut som Niklas Wikegård.
Läs mer...
Jag är han jag inte ville möta
Grahn
(2010-02-19)
KRÖNIKAN [#233]
Jag dräps av minderårig tjej vid Slussen.
En bit av mig dör, jag är inte längre jag.
Jag vet vem jag är och jag är idiotalltsågubbtypjäveln.
Läs mer...
Detaljer från ett OS-guld
Grahn
(2010-02-12)
KRÖNIKAN [#232]
Visa mig en rödgrönblå flagga med olivkvist på, och jag säger det är Eritreas. Visa en blågrönvitröd med silkesbomullsträd och jag säger: Ekvatorialguinea.
Det är den sortens kvaliteter jag äger: den stora oduglighetens briljans.
Läs mer...
Ingenting att oroa sig för
Grahn
(2010-01-29)
KRÖNIKAN [#230]
Vi ser på diabilder, vi är tre generationer i vakuumvinter.
När de togs fanns inte jag.
Det var en obekymrad tid.
Läs mer...
Du kommer att krångla till det
Grahn
(2010-01-22)
KRÖNIKAN [#228]
Han har fyllt ett, han har fyllt två; hur snabbt kan evigheter gå?
Snabbare än jag kan förstå.
Snart har han ett liv jag inget vet om och det stör mig, jag vill veta allt.
Läs mer...
Bärst av allt är schuuukdomen
Grahn
(2010-01-15)
KRÖNIKAN [#228]
Tusen minus i hybrisvintern.
Det är då den stora magsjukan rullar in.
Samt ut.
Läs mer...
En existentiell parkeringsplats
Grahn
(2009-12-18)
KRÖNIKAN [#227]
Om Gud finns är han rik, han har råd med Lars Lerin.
Det är han som målat himlen utanför,
decembersjön och snön, den krumma, stumma skogen, blek och stel av frost.
Jag är fattig men förmögen, jag kan gå ut och sedan in.
Läs mer...
De lurar mig inte (men jag vill)
Grahn
(2009-12-11)
KRÖNIKAN [#226]
Jag är inte nöjd med mig själv, jag skulle vilja vara lite dummare.
Det är inte säkert att det går.
Jag vill vara precis lagom dum för att innerligt älska chokladkalenderschokladen.
Läs mer...
Om det inte gjorde ont skulle jag le
Grahn
(2009-12-04)
KRÖNIKAN [#225]
Något jag verkligen inte gillar är sådana som bara pratar om sin senaste semester.
Jag bara pratar om min senaste semester.
Jag frågar och måste svara, det vore otrevligt att låta bli.
Läs mer...
Slöseri att träffa ännu fler
Grahn
(2009-11-27)
KRÖNIKAN |#224]
Jag träffar för lite folk.
Jag ligger skalor under genomsnitt.
Jag vill inte träffa fler, jag vill träffa de jag redan träffat lite till.
Läs mer...
Jag var en gång en surfare
Grahn
(2009-11-20)
KRÖNIKAN [#223]
Jag brukade köra för fort på Pacific Highway, jag brukade ha surfbrädor på taket, jag var solbränd och yngre än någonsin igen.
Det här var ett par veckor sedan.
Nu är det annorlunda, det är som vanligt.
Läs mer...
Oförmån är världens lön
Grahn
(2009-11-13)
Det stora scoopet kan man som journalist oftast bara drömma om. Som härom natten, när jag drömde om att det fanns en hittills okänd fortsättning på den tv-reklam som den stora banken gör för att locka oss att bli förmånskunder.
Läs mer...
Till Narnia – fast tvärt om
Grahn
(2009-11-07)
KRÖNIKAN [# 225]
Jag minns första gången jag skulle få spela tv-spel som om det vore i går. Regnet smattrade mot rutorna och höstlöven låg i prydliga mammaihopkrattade högar på gården. Alla inomhuslekar var färdiglekta och det gick inte att göra så mycket mer med dagen. Då deklarerade farsan högtidligt att det nog var dags att lära sig spela tv-spel.
Läs mer...
Bakbunden i en raggarbil
Grahn
(2009-10-30)
Krönikan |#224]
Jag kommer från Kil.
Där grisera kör bil.
Gärna Volvo eller Amazon, gärna bucklig, gärna rollad i någon skojig färg. Så länge den kan svänga på en femöring i rondellen, tar sig över farthindret i mitten på Storgatan och har rikligt med utrymme för rejäla bashögtalare är den ett kap.
Läs mer...
Till Zarah med limousin
Grahn
(2009-10-23)
KRÖNIKAN [# 223] Här står vi – bilister, cyklister, fotgängare, föräldrar med barnvagn – och ser på när greencargo-loket segar sig förbi järnvägsövergången.
Läs mer...
Ett sandslott för ett luftslott
Grahn
(2009-10-16)
Krönikan [#222]
Jag vet vad jag vill jobba med, jag ska börja nu direkt.
Ett drömjobb, min verklighet.
Sandslottsarkitekt på en strand vid ett korallhav.
Läs mer...
Tio steg av old school coolhet
Grahn
(2009-10-09)
Krönikan [#221]
Jag grips av coolhet på öppen gata.
Den kidnappar min kropp, jag kan inte
komma loss.
I tio steg är jag en nigga from the old school, on a dance floor nigga doing old moves.
Läs mer...
Kultur & Nöje
Krönikan: Jobb-tv och ångestens olika former
Nöje
Söndagskväll. Helgens sista timmar rinner iväg i ett fasansfullt tempo. Jobbet och vardagen står obarmhärtigt runt knuten och väntar. Ångesten börjar bulta så smått i magtrakten.
Läs mer...
Willy litar på fanklubben
Nöje
En efter en har de fått lämna Let’s dance och nu återstår bara tre. Claudia Galli, Mattias Andréasson och Willy Björkman är redo att kasta sig ut på dansgolvet och tävla om finalplatserna.
– Det känns nervöst, säger Claudia Galli.
Läs mer...
Det är bara att kapitulera
Böcker
I Vännerna löper Lars Jakobson linan ut och drar de i dag fullt logiska konsekvenserna av utvecklingen inom nanoteknologin och av den enorma tillväxt av datorkraft som skett de senaste 25 åren. VF:s recensent är golvad av författarens senaste roman.
Läs mer...
Hennes humor får plats i väskan
Kultur
Stora händelser i en liten bok är titeln.
Ellinor Henrikssons dagboksanteckningar är innehållet.
– Det är humor som får plats i en liten väska, säger hon.
Läs mer...
Stig blev kungligt belönad
Reportage
Under sina år som utrikeskorrespondent i Moskva träffade Stig Fredrikson den sovjetiske regimkritikern Aleksandr Solzjenitsyn i hemlighet. För allmänheten har han under fyra decennier begripliggjort komplicerade utrikespolitiska skeenden. Lagom till sin 65-årsdag belönades han med en kunglig medalj.
Läs mer...
Hetaste tipsen i ny spelblogg på VF.se
Övrig sport
Sugen på att tjäna några extra kronor till hushållskassan?
Häng i så fall med i det senaste bloggtillskottet på VF.se: Niclas Moréns spelblogg.
Läs mer...
Följ SM-slutspelet via Hockey-bloggen
Ishockey
Två år i rad har ni kunnat följa Färjestads öden i SM-slutspelet bäst via VF-sportens Slutspelsblogg.
2010 blir ingen undantag men enda skillnaden är att vi inte startar någon ny blogg utan fortsätter att skriva i Hockeybloggen.
Läs mer...
Greger tackar för sig
Ishockey
Färjestads guldhjälte från 1998, Greger Artursson, har spelat sin sista match i karriären.
– Det känns bra och helt rätt, säger han med glad ton på rösten om beslutet.
Läs mer...
Anna: ”Jag bad till högre krafter”
Nöje
En gastkramande omröstning avgjorde Melodifestivalen. Till slut stod Anna Bergendahl som vinnare med låten This is my life.
– En otrolig känsla, säger hon till TT Spektra.
Läs mer...
Köksvägen till stjärnan
Reportage
Leif Mannerström är en av Sveriges mest väldekorerade kockar. Vägen till framgången och berömmelsen gick köksvägen, som utskälld morots– och potatisskalare.
Läs mer...
25 nya VF-bloggare – på nolltid
Karlstad
25 nya bloggar - på lite drygt ett dygn.
VF:s nya bloggportal kan inte beskrivas som annat än en storsuccé.
– Det känns roligare att finnas på en värmländsk sida, tycker Anna Åkerström som bloggar om mode.
Läs mer...