Elin Ruuth debuterar med Fara vill, en tankebok om hjärtats oro och själens obotliga ensamhet, ironisk från första sidan och programmatiskt splittrad, i en surrealistisk tradition som är mer lekfull än farlig. Berättaren är en ung kvinna i författarens egen ålder, till tänderna rustad med vassa och vitsiga formuleringar.
De knappt hundra texterna är korta eller mycket korta. Åtskilliga av dem innehåller bara en enda mening, som när vi på ett ställe får veta att man inte kan ta Gud på allvar. ”Lögnen kan jag väl förbanna men dikten?”, frågar hon sig på en annan, i övrigt tom sida.
Ruuth spikar alltså blixtsnabbt ihop en situation, ett läge eller en beskrivning och släpper sedan sin skapelse som faller till golvet och går i bitar. Men då är författaren inte längre kvar. Själv har jag ändå rätt stor glädje av att krypa runt på golvet och vända och vrida på de där fragmenten.
De kan handla om nästan vad som helst: självmordsbenägna renar, Picasso, en granne, ett möte med en regissör, att vi ler, Röde Baronen, en död fågel, analsex, en begravd råtta, vargtimmen, förlåtelse, berlinerblått och Beethoven.
Om jag tar underhudsfettet från männen jag träffar och smörjer dörren med det märker man inte när de går, skriver hon i en text. Både listigt och lakoniskt.
Men hur länge kan hon hålla på så där, frågade jag mig inledningsvis, och hur länge orkar vi gnägga åt att hennes fyndiga fyrverkerier? Hela vägen, visar det sig. Det beror på att uppslagen är så vilda, stilen så spetsig och byggena så överrumplande – och väl också på att bokens omfång så beskuret. Under alla kvickheterna hör man då och då något annat, utan att riktigt uppfatta den där rösten.
Jag garderar och distanserar mig, förklarar Ruuth i en episod. Har jag nämnt att jag har mycket låg självkänsla, tillfogar hon i en annan. I själva verket har hon inte nämnt särskilt mycket alls, jo hon bor både i Malmö och Luleå och känner sig ofta ensam, förvirrad och okunnig. Pappa läkaren och mamma psykologen skymtar på ett par ställen.
Ruuth skriver liksom i det svall hennes originella idéer skapar. Ofta är de snurriga, hon kan svälja en tröja eller ett lakan som sedan aldrig tar slut när hon försöker dra upp dem igen ur sin hals. Någon gång blir det väl lite tramsigt och långsökt.
Mycket handlar om hur egendomligt verkligheten är inrättad (men hennes egna berättelser och beskrivningar är ännu stolligare som för att desarmera världens konstigheter). Mycket är skydd, en rad skeva bekännelser som skymmer den som bekänner.