”Min pappa stämplades av Stasi som statsfiende”

Året innan muren, taggtråden och vakttornen sattes upp mellan öst och väst lyckades familjen Kübler fly från DDR. Året var 1960. Jutta var femton när hon kom till Sverige och kontrasten tydlig.
– Vi hade barnkläder. Begreppet tonåring fanns inte i Östtyskland. Jag hade aldrig hört talas om Elvis. För mig var det Mozart och Beethoven.
När Jutta var ett spädbarn flög 1 000 bombplan in över hennes hemstad. I andra världskrigets slutskede var Tysklands gränsområden i upplösning och i januari 1945 strömmade tiotusentals flyktingar in i Dresden.
Mellan 600 000 och en miljon människor fanns i staden när engelsmännens och amerikanernas brandbomber plötsligt började falla på kvällen den 13 februari. Mellan 20 000 och 70 000 män­niskor dog under de tre attackerna. Den ofattbara hettan kremerade människor på ett ögonblick.
Nere i en källare, i ett skyddsrum, satt Annemari och Karl-Heinz, gifta sedan tre år, med sitt första barn, Jutta, tre månader. När de kom ut var deras hus borta.
– Mamma hittade en av sina Meissnerkoppar i ruinerna. Eldstormen hade varit så stark att glasyren flöt.
Den utblottade lilla familjen gick längs floden Elbe ut på landet. De bodde i provisoriska läger av plank och utan tak och fick lite mat av bönder när det var som värst. Till slut kom de fram till Juttas mormor och morfar i småstaden Nossen där de bodde i några år tills de kunde flytta tillbaka till Dresden.
– Det var inte alls uppbyggt. Ryssarna lät allt stå kvar. Jag minns att jag tyckte det var otäckt att gå till skolan längs ruinerna.
Jutta fick två syskon och hennes pappa som fortsatte sitt arbete som assistent på den tekniska högskolan genomlevde de ryska ockupanternas bryska övertagande av skolan. När Östtyskland 1949 blev en självständig stat började hans avancemang till professor och chef för institutet för mätteknik.
– Det var väldiga klasskillnader i DDR. Pappa hade så hög lön att han inte visste vart han skulle göra av pengarna.
De flyttade in i ett stort fint hus i en by i Dresdens utkant. En konstgjord sjö grävdes och ett staket sattes upp runt ägorna. Karl-Heinz fick göra tjänsteresor ut ur det isolerade landet. Jutta fick ett exklusivt armbandsur och hennes bror exotiska jeans från väst.
– De andra i byn var hur fattiga som helst. Självklart blev jag mobbad i skolan och lärarna skällde ut en.
I efterhand ser Jutta inget fel på sin barndom. Den priviligierade ställningen i en diktatur som DDR var den perfekta miljön för den som är lite motvalls.
– Det fanns alltid något att kämpa emot. Jag konfirmerade mig, det var det ingen annan som gjorde, som en protest mot samhället. Och jag var den enda i klassen som inte gick med i Pionjärerna som var DDR:s motsvarighet till Hitlerjugend där barn fick politisk skolning i kommunism.
Trots detta blev hon som femtonåring uppflyttad till gymnasiet.
– Det fick jag väl genom mygel. Det hade jag knappast fått om min pappa inte varit professor.
Uppstudsigheten låg i släkten. Hennes pappa var öppet kritisk till regimen. Samtidigt som Stasi-agenter hade honom under bevakning var han med sin kunskap och ställning en värdefull person för landet. Han var expert på skruvar.
I flera år hade ansökt om att få ta med familjen på semester utomlands men alltid fått avslag – utom till länder som Kina och Indien. 1960 drogs snaran åt. Han fick tips om att Stasi planerade ett tillslag. Påtryckningar från Sverige gjordes – bolaget Bulten i Hallstahammar ville ha hans tjänster.
– I Östtyskland hade neutrala Sverige en positiv klang och ansågs inte så farligt.
När de packade väskorna kunde de bara lägga ned saker som man har med på semester. Inget fick väcka misstankar. Männen i familjen tog bilen, kvinnorna tåget.
– Det var en oerhörd kontrast. Jag hade levt som ett oskyldigt barn. När vi flydde till Sverige såg vi ut som små tioåringar. Min syster hade tjocka flätor och vi hade aldrig haft skor med klack.
I Sverige fick hon börja i en vanlig niondeklass. Hon som just gått ett år på gymnasiet och läst både grekiska och latin. Det var på alldeles för låg nivå. Att lära sig språket var ingen match tyckte hon. Det var värre att gå från en pulserande storstad med teater och musik till rena landsorten. Och så var det det sociala.
– Jag känd mig oerhört utanför. Jag hade aldrig lyssnat på pop- och rockmusik. Och att gå ut och dansa och dricka alkohol...
Jutta skakar på huvudet. Första Luciafirandet med vita skjortor och folk som berusade sig minns hon som en ren skräckupplevelse.
Som ett resultat blev hon väldigt tillbakadragen. I Tyskland hade hon haft beundrare. Här i Sverige var det ingen som tittade åt henne. Dessutom fanns ett förakt för hennes nationalitet.
– Jag var ett halvår gammal när kriget slutade. Men det fick jag höra – om ni tyskar som tagit livet av si och så många. Att mina skolkamrater, utan att ens känna mig, lastade mig för detta var jobbigt.
Stasi-agenter kom till Hallstahammar och försökte få Karl-Heinz att återvända.
Repressalier drabbade alltid närstående till avhoppare. Familjen Küblers stora hus i Dresden beslagtogs och gjordes om till förskola. Morföräldrarna tvingades hyra ut alla rum i sitt hus – utan betalning. Breven de skickade till släkt och vänner öppnades av myndigheterna. De hade ett eget numreringssystem för att kunna se vilka brev som togs bort.
Juttas svenska skolbetyg blev usla – utom i tyska och teckning. Via en konstskola i Västerås kom hon till slut in på universitetet i Uppsala och började läsa konsthistoria. Den unge lärarvikarien i antikens konst var hon inte sen att kritisera.
– Jag kunde mycket mer än han.
– Nej, jag hade läst mer än dig och dessutom grävt i Italien, rep­likerar mannen som senare kom att bli hennes make.
Hon tyckte att han hade ohyggligt fula kläder men fascinerades av hans förmåga att uttrycka sig och berätta en historia. Han tyckte hon var anskrämligt mager, svartklädd ifrågasättande, flitig, konstnärligt begåvad och ganska intellektuell.
– Den där näsvisa anorektikern blev plötsligt sexig, minns Torsbysonen Hans-Olof Boström.
De gifte sig 1976. Men på grund av studier och arbete på olika orter flyttade de inte ihop på riktigt förrän 1993. Då hade han fått tjänst som konstprofessor på Karlstads universitet och hon som bibliotekarie på samma ställe.
Efter bibliotekshögskolan jobbade hon först i Norrköping. Det var på 1980-talet och i arbetet ingick utlåning till stadens fängelse – där hon blev bekant med den ökände Stig Bergling.
– Han flörtade hej vilt med henne, säger Hans-Olof.
– Äsch, vi bara skrattade åt honom och kunde inte riktigt tro att han var spion. Han kallades för kvinnotjusare men jag tyckte inte ens han var charmig. Mer en pratig gubbe med säckiga byxor, säger Jutta.
Att berätta sin historia tär på krafterna. Maken Hans-Olof får fylla i. Jutta sitter uppkrupen i soffan i villan på Nolgård på Hammarö. Hon tar syrgas med jämna mellanrum för att orka. Hon går på morfin. Förra året fick hon cellgifter mot lungcancern. Det finns inget mer att göra nu säger läkarna.
Det är konsten och litteraturen som varit hennes passion. I tolv år har VF anlitat henne som konstkritiker på kultursidorna.
– Tyvärr var det bara ett extraknäck. Det hade jag velat gjort mer av.
På senare år har mycket uppdagats och Stasi-arkiven öppnats. Men Juttas släkt har inte begärt ut luntan om sin familj. De vill inte veta vilka som skvallrade för Stasi.
– Min pappa var stämplad som statsfiende. Att han blev rentvådd i en officiell återställningsceremoni på Tekniska högskolan i Dresden 1992 betydde mycket för min mamma.

Avresedagen 1960. ”Stasi planerade ett tillslag. Pappa var öppet kritisk mot DDR-regimen.” berättar Jutta, som står till vänster om sin syster och mamma framför huset i Weixdorf, Dresden. De fick bara packa semester­saker och inget som kunde väckte misstankar om att de inte tänkte återvända.
FOTO: PRIVAT


”Det trodde man ju aldrig att det skulle bli så här när man gick i pension. Jag som aldrig rökt. Jag tycker det är orättvist.” säger Jutta Kübler, 65 år, som behöver syrgas för att orka prata. En av hennes läkare tror att lungcancern kan bero på de farliga ämnen som frigjordes vid den massiva bombningen av Juttas hemstad Dresden 1945.
FOTO: HELENA DAHLGREN


”Den där näsvisa anorektikern blev plötsligt sexig” minns Hans-Olof Boström från Torsby som Jutta gifte sig med 1976. Det var intresset för konst och litteratur som förde dem samman i Uppsala. Först 1993 fick de tjänst i samma stad – Karlstad – och kunde flytta ihop.


Inför resan togs nya passfoton. När 15-åriga Jutta kom till Sverige möttes hon av en helt främmande och ganska skrämmande tonårskultur – med modekläder, pop- och rockmusik och ungdomsfylleri.