Det var Edvard Unsgaards statusuppdatering på Facebook om bajset i trapphuset som snabbt togs omhand av duktiga invandrare, som vissa räknar som det riktiga startskottet för ovan nämnda revolution. Någon läste uppdateringen och twittrade om den – och sen spreds nyheten över nätet som en löpeld.
Bara en gång tidigare hade ett liknande inlägg lett till mängder av ledarkommentarer och det var när centerpartisten Fredrick Federley på sin blogg i fjol argumenterade för att Moderaterna borde lämna över några statsrådsposter till de mindre allianspartierna för att ge dessa en bättre chans att hävda sig i valet.
Inlägget, erkände Federley i efterhand, var dock inte ett helt seriöst förslag. Han ville bara bevisa att det går att nå ut med politiska förslag via bloggar.
Just Federley hör också till det fåtalet rikspolitiker som helt gått in för alla nya sociala medium. Han finns överallt och uppdaterar ständigt sina inlägg, vilket bekräftades när Svenska Daglbladet igår försökte göra en grej av att få av riksdagsledamöterna med twitterkonto svarar snabbt på frågor från väljare. Nähä, kanske har de lite annat att fördriva sina arbetsdagar med…
De flesta politiker får väl sägas lite mer halvhjärtat ha gett sig ut på nätet i jakt på väljarna och samtidigt som det på vissa håll diskuteras om varför inte alla fattat att det är i den virtuella världen politiken ska marknadsföras, undrar andra om de ständiga kraven på uppdatering verkligen gynnar det politiska beslutsfattandet.
Drar det inte fokus från den politiska debatten om mötesdeltagarna bloggar från mötet istället för att ge de andra på plats sin uppmärksamhet?
Politikerbloggen rapporterade i veckan om ett storbråk som uppstått under ett nämndsammanträde i Uppsala efter att en miljöpartist lagt ut ett kort inlägg på nätet under pågående möte där hon refererade till något en moderat ledamot precis sagt. Moderaten hävdar nämligen bestämt att det måste vara olagligt att berätta på exempelvis Facebook vad som sägs på ett möte som inte är öppet för allmänheten.
Det är det förstås inte så vida det inte rör sig om sekretessbelagda ärenden. Men oron för att bli citerade i vilka sammanhang som helst är förstås en skrämmande aspekt av de sociala medierna för inte helt få politiker.
Sedan undrar många säkerligen också över vem som egentligen skriver de ledande politikernas bloggar, uppdaterar deras status på Facebook och twittrar i deras namn.
Inte alltid de själva, är det förutsägbara svaret. Men det är inte alltid det framgår. Hur sociala är sociala medier om ”jag” i själva verket är pressekreteraren eller en annan icke-namngiven person?
Hur trovärdig den politiker blir som utger sig för att direktkommunicera med väljarna – men i själva verket låter en medarbetare svara på frågor vet centerledaren Maud Olofsson.
Hon skulle delta i en chatt med Aftonbladets läsare för ett par år sedan, men lät istället sin pressekreterare svara för henne. Men ändå i jag-form.
– Det är Mauds ord men mina fingrar på tangentbordet, hävdade Lisa Wärn då.
Av det skulle man kunna tänka sig att näringsministern satt bredvid sin pressekreterare och dikterade. Men inte ens det är sant. Olofsson satt nämligen samtidigt i en intervju i en helt annan lokal! Ändå tog det tid för de inblandade att inse problemet.
Wärn hänvisade till att hon ”vet hennes [Mauds] svar på de flesta frågor” och Olofsson själv tyckte det var det bästa sättet att lösa en dubbelbokning.
Av det kan vi dra slutsatsen att det politiska mötet mellan väljare och vald inte automatiskt blir bättre bara för att det etablerats fler plattformar för kommunikation på nätet.
För vissa skapar det nya möjligheter – för andra bara nya möjligheter att göra bort sig.