Räkna i samma stund som det inträffar med att inbjudningarna till middag, anställningsintervjuerna och förfrågningarna om att sitta barnvakt upphör. Svenskar i gemen har nämligen inte mycket till övers för psykisk ohälsa.
En rapport från Handisam, Myndigheten för handikappolitisk samordning, visar på allvarliga attitydproblem bland svenskarna när det gäller förståelse för de omkring dem med så vitt skilda problem som exempelvis depression, ätstörningar eller schizofreni. Eller för den delen stress och sorg, som hela 30 procent av de tillfrågade menade var exempel på psykiska sjukdomar.
En av fem skulle exempelvis inte bjuda in en person till sitt hem om de visste att hon har en psykisk sjukdom. Var fjärde vill inte ha en arbetskamrat med en psykisk sjukdom. Sex av tio menar att de flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik är opålitliga barnvakter.
Den sista uppgiften hänger förstås delvis samman med att nästan fyra av tio inte är övertygade om att människor med allvarliga psykiska problem någonsin kan återhämta sig fullständigt – och att hela 70 procent misstror sjukvårdens förmåga att tillhandahålla professionell hjälp.
Överhuvudtaget visar studien på en utbredd önskan om social distans mellan vanligt folk och psykiskt sjuka, i vilken utsträckning nu psykiskt sjuka inte kan sägas vara ”vanligt folk” med tanke på att psykisk ohälsa som sagt drabbar en av fyra någon gång i livet.
Tro på sjutton att många drabbade på grund av stigmat kring psykiska sjukdomar därför drar sig för att söka hjälp av sjukvården eller söka stöd bland vänner och kollegor under en tuff period.
Kan man glädjas över det lilla ska det väl vara att inte ens fem procent av de tillfrågade tyckte att det bästa sättet att omhänderta människor med en psykisk sjukdom är att låsa in dem.
Ju mer erfarenhet av psykisk ohälsa, i umgängeskretsen eller genom sitt yrke de tillfrågade i studien hade desto mindre negativa var de. Men kanske är det inte bara okunskapen som gör att många är rädda, kanske finns en mer cynisk förklaring.
I ett kort inlägg på Aftonbladets kultursidor (29/1) presenterar Inga-Lina Lindqvist under rubriken ”Deckare sprider psykskräck” en rätt trovärdig populärkulturell tes: vi läser kanske för många svenska deckare.
Lindqvist hänvisar till en sammanställning av en kollega i samma tidning som i höstas visade att en av de populäraste formerna av ondska som förmedlas i deckarböckerna är just ”psykopati”. Förklaringen till varför mördarna i böckerna brutalt mördar är mycket ofta psykisk sjukdom.
”Ju oftare de sjuka framställs som onda, desto snabbare lär vi oss att associera psykisk sjukdom med ondska”, hävdar Inga-Lina Lindqvist.
I samma linje ligger förstås att psykiskt sjuka sällan är intressanta mediala objekt förrän de uppfattas, eller bevisats vara, hotfulla mot sin omgivning.
Vem kan då egentligen förebrås för sin irrationella rädsla?