Det bekymrar givetvis högerns förste valstrateg Per Schlingmann och alla borgerliga ledarsidor. Taktiken verkar bli att angripa de rödgröna för att vara ett ofärdigt alternativ, som dessutom vill dra in exkommunisten Lars Ohly i Rosenbad.
Nu är det troligen inte så många som längre skräms av Vänsterpartiets förflutna. Partiet har visat att det kan och vill samarbeta och samtidigt ta ansvar.
De tre rödgröna partierna har också visat att de kan kompromissa. Regeringens varningar om osämja är mest önsketänkande.
Knäckfrågorna kommer att lösas i god tid före valet och väljarna kommer att ha två tydliga alternativ att ta ställning till. Folket avgör om regeringen Reinfeldt blir en ny borgerlig parentes, precis som regeringen Bildt blev senast det begav sig 1991-1994.
Då skröt Carl Bildt om att han ledde ”världens bästa regering”, men den fick ändå inte förnyat förtroende. Några sådana överord har Fredrik Reinfeldt inte tagit till, han fick tvärtom börja sin regeringsperiod med att byta ut ett par statsråd som inte höll måttet.
I några länder brukar oppositionen forma en skuggregering inför valet, så att väljarna också kan jämföra personernas duglighet. Så gör vi inte i Sverige, eftersom det är omöjligt att veta i förväg hur en koalitionsregering ska sättas ihop för att spegla folkets val.
Men låt oss ändå fundera på och leka med hur en rödgrön regering skulle kunna se ut och jämföra med nuvarande borgerliga laguppställning. Det kan ge en bild av regeringsduglighet och kompetens.
Utgångspunkten för VF:s ”dream team” får bli SCB:s opinionsmätning från slutet av 2009. Det är den största och mest pålitliga undersökningen av väljarnas preferenser. I den mätningen fick Mona Sahlins parti 36,5 procent, Miljöpartiet 8,4 och Vänsterpartiet 5,1 procent.
Omräknat till statsråd skulle det ge Socialdemokraterna 16 ministerposter, MP skulle få fyra och V två. Så här skulle statsrådsjobben kunna fördelas vid en rödgrön seger om nio månader:
Statsminister – Mona Sahlin (S). Finns inget annat alternativ. Hon har redan skrivit historia som den första kvinnliga ordföranden i SAP. I höst kan hon skriva ett nytt kapitel, som första kvinnliga regeringschefen i en rödgrön koalitionsregering. Erfarenhet och kunskap har hon tillräckligt av.
Utrikesminister och vice statsminister – Maria Wetterstrand (MP). Det allt mer attraktiva partiet och det populära gröna språkröret är värd en framskjuten position. Hon har intellektet, skärpan och genomslagskraften som skulle passa på UD. Dessutom en medial stjärna som går genom rutan och in i folks sinnen.
Finansminister – Thomas Östros (S). Ett självskrivet namn som ansvarig för rikets finanser. Har varit med länge och vet hur en budget ska slipas fram. Kan förena breda kunskaper i nationalekonomi med lång politisk erfarenhet. En modern Gunnar Sträng efter några mandatperioder?
Arbetsmarknadsminister – Sven-Erik Österberg (S). Med fötterna stadigt förankrade i den västmanländska myllan känner han arbetslivets villkor väl. Kunnig, trygg och stadig, går hem såväl hos arbetsgivare som fack.
Näringsminister – Berit Högman (S). Visserligen är värmländskan i dag partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, men hon passar ändå bättre med ansvar för näringslivsfrågorna. Djupt engagerad i företagandets villkor och insatt efter otaliga möten och samtal med både stora och små företag.