SD är ett parti för män. Åtta av tio ombud vid mötet var män, bara tre inlägg av cirka 200 kom från kvinnliga ombud. Och männen debatterade ”vanliga” politiska frågor, som jobbpolitik, arbetsrätt och barnomsorg.
Men det gick inte så bra för Jimmie Åkesson och kompani att framstå som ett ”vanligt” parti med en politik för alla områden. I sakfrågorna försöker SD plocka godbitar som de tror lockar så många väljare som möjligt. Det blir en populistisk, osammanhängande och omöjlig politik.
Och i bakgrunden på varje fråga spökar rädslan för och hatet mot invandrarna. Det är först när kopplingen görs till den ”okontrollerade massinvandringen” som partiaktivisterna tänder till. Varje fråga exponeras med och varje problem kopplas till ”dom” (läs invandrarna) som inte är som ”vi” (äktsvenskar).
Sverigedemokraterna är därför heller inte ett ”vanligt” populistiskt missnöjesparti, som till exempel Fremskrittspartiet i Norge. SD bygger hela sin existens på främlingsfientligheten och rötterna i den rasistiska rörelsen sitter fortfarande djupt. ”Bevara Sverige svenskt” har bara bytts ut mot ”Ge oss Sverige tillbaka” och bomberjackan har ersatts med kostym och slips.
I Ljungbyhed manade ledningen till ”full strid för folk och nation”. Partisekreterare Björn Söder talade om att Sverigedemokraterna ska ”bekämpa det förräderi som pågår i riksdagens korridorer”.
Vice ordförande Jonas Åkerlund rev ner jubel och applåder när han talade om ”ett folk, ett land, en nation”. Allt detta är obehagligt och farligt nära retoriken från nazismens Tyskland. Det enda som saknas är stöveltrampen och ropen på en stark man, en führer.
Nazisternas retorik känns igen även när SD:s starke man Jimmie Åkesson i går i en debattartikel i Aftonbladet beskrev muslimerna i Sverige som det största utländska hotet sedan andra världskriget. Byt ut ordet muslim mot jude så är det samma rädslor och hat nu som på 1930-talet i Tyskland.
Åkesson varnar för att muslimer håller på att ta över landet. Men några fakta kan han inte luta sig mot. Han ljuger när han skriver att Sverige har flest våldtäkter i Europa och han fabulerar lika mycket när han hävdar att muslimska män är kraftigt överrepresenterade bland förövarna. Något belägg för att det finns ett tiotal muslimska terrororganisationer i landet finns inte heller.
Aftonbladet säger nej till SD:s annonser, men öppnar spalterna för ett inlägg som kan ifrågasättas. Javisst avslöjar det Jimmie Åkessons rätta ansikte, men artikeln innehåller uppenbara lögner och hetsar obehagligt mot muslimer. Risken finns dessvärre att artikeln inte avskräcker somliga väljare, utan tvärtom spär på fördomar och misstänksamhet.
Sverigedemokraterna försöker få väljarna att tro att idyllen Bullerbyn från 1950-talet går att återskapa. De ser sig själva som bröderna Lejonhjärta i kamp mot den onda tyrannen Tengil och draken Katla. De använder Astrid Lindgrens fantastiska böcker som argument för sin rasistiska politik och absurda kampanj mot islam.
Det är ett skandalöst varumärkesintrång utan dess like. Det är lika galet som när de försöker kidnappa Selma Lagerlöf som supporter och Per-Albin Hansson som sin landsfader. Deras medmänsklighet, solidaritet och folkhemstankar har inte ett dugg med Jimmie Åkessons idéer att göra.
Nej, Sverigedemokraterna har öppet visat sig som de rasister de är. De påminner mer om Adolf Hitler än om Astrid Lindgren.