I BRÅ och Säpos gemensamma rapport om det politiska våldet varnar man för att se mellan fingrarna på vänstervåldet.
Sker det? Finns det en ”skyll er själv-mentalitet” när Sverigedemokrater blir attackerade av autonoma vänstergrupper? Är reaktionerna lama, i jämförelse med reaktionerna när högerextremister attackerar, eller mördar, politiska motståndare eller homosexuella?
När politiker, oavsett partifärg, attackeras, handlar det om en attack mot det demokratiska samhället. Därför borde reaktionerna bli lika starka oavsett vilken gruppering som har utfört brotten.
Vi må ogilla mycket av det Sverigedemokraterna står för. Men i ett demokratiskt samhälle har de lika stor rätt att agera politiskt, som andra partier.
Politisk extremism är lika illa vare sig den ligger till höger eller vänster på skalan. Den riskerar dessutom att öka föraktet för politik i stort.
Är den ena gruppens brott värre än den andras? Är det överhuvudtaget möjligt att diskutera?
Petter Larsson har på Aftonbladet Kultur försökt att nyansera debatten, och fått spö från olika håll.
Våld är våld, basta. Om det ena är värre än det andra hör inte till saken, menar kritikerna. Att som Petter Larsson försöka få reda på vad som döljer sig bakom rapportens slutsatser, skulle därmed inte vara intressant.
Men varför ska man inte granska våldsbrotten på det här området, med samma kritiska blick som andra brott?
Båda gruppernas våldsaktioner ska bekämpas, men det måste vara tillåtet att säga att det högerextrema våldet tenderar att vara mer våldsamt eller mer vanligt, om det är så.
Vad döljer sig bakom statistiken? undrar Larsson. Skiljer Säpo mellan våld och klotter?
Ser man på de politiska våldsbrotten mellan åren 1998-2008 står det högerextrema våldet för flertalet, även om vänstervåldet har några märkesår, som 2001 (Göteborgskravallerna) och valåret 2006.
Intressant vore också att se någon bedömning av hur våldet utvecklats över tid. Antalet brott är inte det enda som avgör det, utan också hur allvarliga brott som har begåtts.
Att man i rapporten konstaterar att de våldsbenägna bara utgör ett hundratal per grupp är en sak. En annan om brotten tenderar att bli grövre och våldsammare.
Även ett hundratal personer i varje grupp kan ställa till mycket skada, inte minst med tanke på att de ofta är misstänkta också för brott som inte är kopplade till politiska motiv.
En helt annan fråga är dessutom det mörkertal som finns. Politiker som inte anmäler när de utsätts för brott eller grova kränkningar. Med den kultur som emellanåt florerar på nätet, finns det en del att fundera över.
Ingen grupps våldsaktiviteter ska romantiseras. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni anser att så har skett med de autonoma vänstergrupperna.
Partier som står till vänster har ofta fått kämpa mot borgerliga försök till ”guilt by association”.
Desto viktigare då att klart och tydligt fördöma de våldsaktioner som sker och också hitta metoder att komma åt dem.
Desto viktigare att lära sig skilja på olaglig affischering och grova våldsbrott vare sig de drabbar åt höger eller vänster.
Det finns inget romantiskt i att attackera andra människor eller ställa till stora materiella skador.
Men det är inte fel att problematisera och nyansera debatten.