Språkförsvaret förhöll sig på flera avgörande punkter kritiskt till denna utredning i sitt remissvar och utvecklade sedan kritiken i en kommentar till språklagspropositionen. Men Språkförsvaret ansåg ändå språklagen på det hela taget representerade ett stort steg framåt, trots att den innehöll vissa försämringar jämfört med författningsförslaget i Värna språken. Det var också symboliskt viktigt att språklagen antogs enhälligt av riksdagen. Därmed markerades att frågan var höjd över partipolitiskt käbbel.
Innan vi går över till att behandla hur den nuvarande språklagen ska tolkas, vill vi kort rekapitulera Språkförsvarets viktigaste invändningar mot lagen:
• Språklagen är enbart en skyldighetslag, medan Språkförsvaret anser en språklag ska utformas som en kombinerad skyldighets- och rättighetslag. Den nuvarande språklagen är ”en skyldighetslag både att värna språk och svara för att enskilda får tillgång till språk”. Men användningen av ett språk är framför allt en rättighet. Medborgarna måste kunna åberopa språklagen, om deras rättigheter inte beaktas.
• Språklagen har inga sanktionsmöjligheter, vilket innebär att myndigheter som i realiteten försöker undgå att tillämpa språklagen inte behöver ta några konsekvenser.
• Språklagen är en ramlag, som kan byggas ut och kompletteras. Detta är utmärkt, men en språklag måste ändå innehålla övergripande bestämmelser vad gäller viktiga domäner, exempelvis högskolan. Dessutom måste det finnas en central instans, som driver på utvecklingen mot underordnade förordningar inom olika domäner.
• Språklagens räckvidd inskränker sig enbart till den offentliga sektorn. Språkförsvaret menar att språklagen också borde vara tillämplig på företag, som till sin huvuddel ägs av svenska medborgare, företag med huvudkontor i Sverige och alla företag, som verkar i Sverige och upprättar någon form av avtal, eller genomför olika slags transaktioner, med svensk myndighet
• Språkförsvaret anser att termerna ”officiellt språk” respektive ”nationalspråk” är att föredra framför ”huvudspråk”.
Det är alltså viktigt att pröva språklagen. Naturligtvis måste man också följa upp i vilken utsträckning myndigheter frivilligt anpassar sin språkpolicy till språklagen. Men Riksdagens ombudsmän (JO) har i praktiken alltså fått ett tolkningsföreträde. Summan av alla JO-beslut vad gäller gjorda anmälningar kommer i betydande utsträckning att påvisa vilken räckvidd och slagkraft språklagen egentligen har. En tidigare JO-anmälan mot ett forskningsråd, Formas, har JO så att säga redan bifallit. I sitt beslut skrev JO: ”Även om utländskt språk tillåts ska det alltid vara möjligt att kommunicera med svenska myndigheter på svenska. En forskningsmyndighet kan därför inte heller efter språklagens införande kräva att en ansökan ska skrivas på annat språk än svenska.”
Språkförsvaret har gjort fyra JO-anmälningar med anledning av språklagen, vilka fortfarande är under behandling. Den första gällde regeringens engelskspråkiga e-postadresser, den andra Stockholms stad för olika engelskspråkiga beteckningar och slagord, den tredje Luftfartsverket och den fjärde Kristianstads kommun. Den första JO-anmälningen kan lämnas därhän i detta sammanhang, eftersom Språkförsvaret redan avgett ett särskilt yttrande till JO. Det tycks för övrigt vara den JO-anmälan som har starkast stöd bland allmänhet, politiker, språkvetare och publicister. Regeringens engelskspråkiga e-postadresser har också anmälts av Olle Josephson, tidigare chef för Språkrådet. Till detta kan läggas att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade för en motion om införandet av svenskspråkiga e-postadresser i samband med riksdagsbehandlingen av språklagen.
Språkförsvarets övriga JO-anmälningar gäller samtliga frågan om namngivning. Denna fråga behandlades i Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige 2006:
13 § Namngivning:
1. Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden, där meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan användas.
2. Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat, men under förutsättning att det svenska namnet står först.”
Varför är frågan om namngivning så viktig? Jo, därför att namngivning är en statusfråga för ett språk, och inte alltid en ren språkvårdsfråga. Detta är en viktig distinktion och ett av språklagens uttalade syften. Enbart namngivning på engelska i offentliga sammanhang strider också mot en väl etablerad tradition inom svensk språkvård, att skriva begripligt.
Om myndigheter och institutioner, som ytterst finansieras med skattemedel, ersätter svenskspråkiga beteckningar med engelskspråkiga beteckningar, ges engelska språket en extra tyngd och status i Sverige. Det förmenta motivet är alltid att det sker för den internationella marknadens skull. Vissa svenska myndigheter och institutioner anser att de profilerar sig som ”internationella” och ”moderna”. En klassisk regel är att de som finansierar en viss verksamhet – här med skattemedel – också ska få vara med och delta i besluten. Men inget politiskt parti har gått till val på att engelska beteckningar ska ersätta svenska i fråga om myndigheter, institutioner, projekt eller arrangemang. De gånger som medborgarna har tillfrågats i olika webbomröstningar eller enkäter har det också visat sig att majoriteten av medborgarna är emot dessa namnbyten – se till exempel Kramfors-Sollefteås förslag att den lokala flygplatsen skulle heta High Coast Airport.
De engelskspråkiga beteckningarna strider mot andan i språklagen, nämligen att svenska är huvudspråk i Sverige. Svenska medborgare ska alltid ha tillgång till det svenska språket. Dessutom är det fråga om ren diskriminering av de svenskspråkiga medborgare som behärskar engelska dåligt eller inte alls. Det gäller inte bara infödda äldre svenskar eller barn under en viss ålder, utan även invandrare. Alla medborgare i Sverige som inte har engelska som modersmål förstår naturligtvis en svensk text lättare. Ibland konstruerar till och med olika myndigheter engelskspråkiga beteckningar, som en engelsk modersmålstalare har svårt för att förstå.
I praktiken innebär användningen av engelska beteckningar på myndigheter, institutioner, projekt etcetera att engelska upphöjs till officiellt andra språk i Sverige. Sverige är ett mångspråkigt land med svenska som huvudspråk och med sex nationella minoritetsspråk. Den information som riktar sig till omvärlden bör vara mångspråkig och inte uteslutande ske på engelska. Det finns flera goda exempel på myndigheter eller institutioner som använder sig av mångspråkig information, exempelvis landstinget i Kronoberg, Karlshamns kommun, Vasamuseet etcetera. Företagskunder, turister och inhemska medborgare föredrar att bli tilltalade på sina egna språk.
Det är en naiv och enkelspårig föreställning att beteckningar på engelska skulle utgöra en särskild lockelse för omvärlden. Det avgörande är i stället om myndigheter kan uppvisa en mångspråkig kompetens i avsikt att underlätta kommunikation med samma omvärld. Därför kan svenska myndigheter mycket väl fortsätta tillämpa namngivning på svenska och använda engelska parallellt där så är befogat, men i övrigt producera mångspråkig information på webbplatser, i publikationer och informationsmaterial, anpassat till de faktiska behoven.