1995 slutade kriget i Bosnien-Hercegovina. 1996 startade ett annat krig, i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har under flera år fått rapporter genom media om massvåldtäkter i det kriget, så grymma att de knappt låter sig beskrivas. Trots det är biståndsdebatten trög och solidariteten med de drabbade tycks låg.
Våldtäkt i krig och konflikt är ingen nyhet, rapporter om övergrepp finns från varje internationell och nationell konflikt. Det är ett effektivt massförstörelsevapen som underminerar, utmanar och förnedrar motståndaren utan hänsyn till de lidanden som blir följden. Internationella samfundet klassar systematiska våldtäkter i krig som brott mot mänskligheten. Vi vet att det drabbar såväl unga som gamla kvinnor som små flickor – och, än mer skambelagt, män. Många kvinnor är helt sönderslitna i underlivet efter att ha blivit våldtagna med tillhyggen och vapen. I Kongo är brutaliteten så stor, avsikten att skapa bestående men så stark, att ”förstörelse av underlivet” officiellt räknas som krigsskada. Till det kommer de psykologiska efterspelen och det faktum att många våldtäktsoffer förskjuts av sina familjer, blir smittade av sexuellt överförbara sjukdomar eller avlider som en konsekvens av sina skador.
En rapport som Amnesty International släppte i september 2009 visar hur de sår som våldtäkterna i Bosnien skapade fortfarande är oläkta och påverkar samhället idag, snart 15 år efter krigets slut. Rättssystemet har inte fungerat, varken det lokala eller det internationella, och oerhört få av de krigsförbrytare som utförde våldtäkterna har ställts inför rätta för detta brott. Många gånger lever förövare och offer sida vid sida i samma små samhällen. De som utsattes för brott har varken fått den hälsovård eller det stöd som de behöver. Det hela kompliceras av att våldtäkt är ett tabubelagt ämne som många har svårt att tala om, såväl i Bosnien som i Kongo och i Sverige. Att förövare inte ställs inför rätta är inte unikt för Bosnien. Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika pågick under flera år, men bara en enda dag avsattes för att lyssna på några av alla de kvinnor som våldtogs under perioden.
I den nya strategin för Sveriges bistånd till DR Kongo 2009–2012 finns ett tydligt fokus på jämställdhet. För att stärka förutsättningarna för fred i området ska Sverige fokusera på genomförandet av FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet; ökad jämställdhet; kvinnors lika rättigheter och kvinnors deltagande i politik, säkerhet och utveckling. Strategin ligger väl i linje med det som vi, liksom många forskare (och Världsbanken) med oss, hävdar – att kvinnors organisering och lika villkor är en förutsättning för en hållbar fred. Hillary Clinton sa i en intervju nyligen: ”så kallade kvinnofrågor är stabilitetsfrågor, säkerhetsfrågor, rättvisefrågor”. Kongo och Bosnien är starkt patriarkala samhällen, och det är en av anledningarna till att våldtäkt har kunnat bli ett så utbrett och grymt vapen i krigen.
Vi vet att kvinnors roll i fredsbyggande är grundläggande. Kvinnoorganisationer kan göra mycket med knappa resurser. Trots det är det en internationell trend att när genusarbete ska integreras så minskar resurserna till kvinnoorganisationer. Sveriges regering måste gå emot den trenden om man ska kunna genomföra sin strategi, och ta på allvar den genusprofil för DR Kongo som Sida tog fram under förra året. Där betonas vikten av att stödja kvinnors organisering, kvinnliga ledare och politiker och att släppa in kvinnorna i fredsprocesser. Kvinnors roll för samhällets utveckling och fattigdomsutrotning betonas också starkt. ”Ibland verkar det som om ingen utveckling kan ske om den inte dras och knuffas fram av kvinnor”, sägs i förordet till rapporten. Kvinnoorganisationer stöttar kvinnorna i arbetet med att återhämta sin självkänsla och styrka.
Våldtäkterna i Kongo har redan pågått alldeles för länge och måste få ett slut. Vi måste förhindra att de misstag som gjordes under kriget på Balkan upprepas. Kvinnorna som har utsatts behöver hjälp för att återhämta sig fysiskt men också få psykologiskt stöd och hjälp att återintegreras in i samhället. 2009 gick en femtedel av Sidas biståndspengar till Kongo till insatser för jämställdhetpengar till insatser för jämställdhet, men en försvinnande liten del av dessa pengar gick till kvinnornas egna organisationer. Största delen gick till stora internationella organisationer som Europeiska kommissionen, FN, UNDP, belgiska, franska och sydafrikanska bistånds- och demokratiorganisationer.
Mer öronmärkta resurser för kvinnoorganisationer behövs för att kunna genomföra åtaganden i strategin och följa upp de rekommendationer som genusprofilen lyfter fram. Erfarenheter från den svenska kvinnorörelsen visar att för att nå resultat så måste kvinnorna organisera sig. Sverige måste också stödja Kongos regering i arbetet med att kunna garantera kvinnors säkerhet och trygghet. Enligt FN:s fredsbevarande insats (MONUC) har endast elva procent av biståndspengar för arbete mot sexuellt våld gått till fysisk säkerhet för kvinnor.
Vi kräver att Sveriges regering:
1) stödjer kvinnoorganisationer som kan hjälpa våldtagna kvinnor tillbaka till ett drägligt liv;
2) verkar för att resurserna för att garantera kvinnors fysiska säkerhet och trygghet verkligen används till detta;
3) stöttar och uppmuntrar kvinnliga ledare, politiker och parlamentariker;
4) arbetar för att kvinnor i civilsamhället verkligen släpps in i den fredsbyggande processen, att de ges mandat och att konkreta resultat rapporteras. Kvinnors deltagande i återuppbyggandet är avgörande för en långsiktig fred.